Die Bereitschaft, anderen Menschen zu begegnen, sie zu verstehen und sie verstehen zu wollen, ist eine Grundlage für menschliches Zusammenleben und demokratische Gesellschaften. Die Marginalisierung des Fachs Moderna språk in Schweden, in dem Fremdsprachen wie Deutsch, Französisch undSpanisch unterrichtet werden, hat nicht nur für die einzelnen Lernenden, sondern auch für die schwedische Gesellschaft an sich bedeutende Folgen. Der Beitrag weist durch einen Vergleich zwischen den vom Europarat formulierten Kompetenzen für demokratische Kultur (RFCDC) und den schwedischen Richtlinien für Fremdsprachenunterricht in Rahmen- und Lehrplänen auf die Möglichkeiten des Fachs Moderna språk hin, zur demokratischen Bildung der Lernenden beizutragen. Dabei werden zentrale Fachkenntnisse hervorgehoben: die Bildung interkultureller bzw. kommunikativer Kompetenzen.

Viljan att möta andra människor, att förstå dem och att vilja förstå dem, är en grund för mänsklig samexistens och demokratiska samhällen. Marginaliseringen av ämnet Moderna språk i Sverige, där främmande språk som tyska, franska och spanska undervisas, får betydande konsekvenser inte bara för de enskilda eleverna utan även för det svenska samhället i sig. Genom en jämförelse mellan de kompetenser för demokratisk kultur (RFCDC) som formulerats av Europarådet och de svenska riktlinjerna för undervisning i främmande språk i läro- och kursplaner belyser artikeln vilka möjligheter ämnet Moderna språks har att bidra till elevernas demokratiska bildning. Därvid lyfts centrala ämneskunskaper fram: utvecklingen av interkulturella respektive kommunikativa kompetenser.

The willingness to engage with others, to understand them and to seek to understand them, is a cornerstone of human coexistence and democratic societies. The marginalisation of the subject ‘Moderna språk’ in Sweden – in which foreign languages such as German, French and Spanish are taught – has significant consequences not only for individual learners but also for Swedish society as a whole. By comparing the competences for democratic culture (RFCDC) formulated by the Council of Europe with the Swedish guidelines for foreign language teaching, this article highlights the potential of the subject ‘Moderna språk’ to contribute to the democratic education of learners. In doing so, it emphasises key subject-specific skills: the development of intercultural and communicative competences.

Literaturvermittlung im universitären Bereich lebt vom Austausch zwischen Lehrenden und Lernenden. Dabei hat die Digitalisierung an den Hochschulen zu grundlegenden Änderungen mit einer großen Spannweite an Lehr-, Lern- und Prüfungsformen geführt: Einige Hochschulen betreiben seit vielen Jahren digitalen Sprach- und Literaturunterricht, andere wurden durch die pandemiebedingte Digitalisierung unfreiwillig und unvorbereitet zu einer raschen Umstellung der Lehre gezwungen, von der sie sich inzwischen aber wieder verabschiedet haben. Und schließlich suchen einige akademische Einrichtungen den Mittelweg. In postpandemischen Zeiten stellt sich mit durchaus kritischem Blick die Frage, wie eine didaktisch durchdachte digitale Lehre des akademischen Literaturunterrichts aussehen kann. Die hier vorgelegten Beiträge geben Antworten auf diese Frage und möchten dazu anregen, Empirie und Theorie der digitalen Lehre miteinander zu verbinden.

Dieser Beitrag widmet sich der Analyse des synchronen akademischen Literaturunterrichtsin Hybridform, dem sogenannten HyFlex-Unterricht (Hybrid-Flexibel-Unterricht), in demCampus- und Fernstudierende gemeinsam an Seminaren teilnehmen. Mittels Befragungender Lehrkraft und der Studierenden werden die Themenbereiche Einstellung zum Lesen,Vorbereitung, Seminargespräche, Beziehungen und Einstellung zum HyFlex-Modell unter-sucht. Nach Einschätzung der Befragten überwiegen die Vorteile des Modells die zeitlichenund technischen Herausforderungen.

Vad menas med ”innehåll” i språkundervisningen? är titeln på Ulrika Tornbergs artikel i antologin Didaktik – perspektiv och problem (Svedner & Säfström, 2000), där hon lyfte att frågan om språkundervisningens innehåll inte är så enkel att besvara:

Är det texterna som utgör undervisningens innehåll? Är det grammatiken, orden och fraserna? Är det färdighetsträningen? Eller ska man förstå frågan i ett vidare perspektiv, så att språkundervisningens innehåll består av allt som eleven lär sig om sig själv och sin värld samtidigt som hon eller han lär sig ett språk? (Tornberg, 2000, s. 93, kursivering i original)

Tornbergs syfte var att diskutera vad som skulle kunna läggas in i begreppet innehåll om de sätts i relation till det vidare perspektivet och de konsekvenser det skulle få för den innebörd eller mening som språkundervisningen kan få för eleven (Tornberg, 2000). Det gjorde hon med utgångspunkt från läroplanerna Lpf94 och Lpf94, vars beskrivning av ämnes- och kursplaner präglades av att de i begränsad omfattning beskrev såväl metoder (hur-frågan) och innehåll (vad-frågan).

Sedan dess har en omfattande reform av det svenska skolsystemets alla delar ägt rum, som gäller såväl förskola, skola och gymnasium samt de lärarutbildningar som utbildar för de skolformerna (Lgr 2011, Gy 11, Lpfö18). Frågan om språkundervisningens innehåll behöver därför på nytt aktualiseras. I artikeln analyseras ämnes- och kursplaner i moderna språk från 2021/22, med syfte att undersöka vilket innehåll som skrivs fram i ämnes- och kursplanerna, vilket utrymme som finns att fylla språkundervisning med innebörd och mening som stärker eleven i dess lärande oom sig själv och sin omvärld.