The mandatory reporting system of children at risk of harm is a cornerstone in the Swedish welfare state’s ability to identify, support, and protect children. This system continues to expand, involving an increasing number of children. This article maps the implications and processes involved in making the mandatory reporting system meaningful for identifying children at risk and enabling collaboration between the police and child welfare services. It does so in light of current political discussions and development efforts on early interventions and coordinated activities between welfare sectors. Drawing on interviews with 17 professionals from the police, child welfare services, and strategic positions involved in initiatives to enhance collaboration between welfare organizations, the article reveals that the mandatory reporting system is a double-edged sword. It is considered a necessary tool for safeguarding children in need and an important societal statement of children’s right to protection and support. At the same time, the system is perceived as a challenging entry point for the changing capacity of social work, creating ambiguities for professionals who find themselves navigating a system where it is nearly impossible to act correctly. Current development initiatives are intended to address the system’s flaws by creating an interface that promotes close collaboration between welfare sectors and facilitates earlier identification of children in need. However, these efforts introduce new challenges, particularly regarding what kind of worry police are supposed to report to child welfare services and the capacity of the mandatory reporting system.

Police patrol officers (PPOs) face different types of encounters with acutely ill and injured people as first responders. The study aim was to explore and describe the emergency care competence needed for Swedish PPOs. The study had an exploratory design, and the data was collected using the Delphi technique from 43 experts in Sweden: police program educators (n=10), police authority instructors (n=11), and PPOs (n= 22). The results generated an understanding of emergency care competence that is relevant for PPOs. Basic assessment and basic life support measures for traumatic injuries and cardiac arrest (e.g., airway management, cardiopulmonary resuscitation (CPR), and hemorrhage control) received the highest levels of agreement among the experts, whereas more advanced assessments (taking care of people suffering from mental/medical illness or with drug/alcohol abuse) received lower levels of agreement. These results provide support for educators at the police programs and for the police authority in preparing PPOs to perform relevant out-of-hospital emergency care.

Police patrol officers (PPO) are challenged by various encounters with sick and injured persons in their role as first responders. The study aim was to explore what is considered as necessary emergency medical competence for Swedish PPO. With an exploratory design, the data was collected with the Delphi technique from 43 experts covering all parts of Sweden; educators at police academies (n=10), instructors in the police department (n=11) and active PPO (n= 22). The results provides a detailed understanding of emergency medical competencies, relevant for PPOs. Basic assessment and basic life support measures (e.g. airway management, CPR and hemorrhage control) for traumatic injuries are among the most important competencies. Whereas, advanced assessments, psychiatric/medical complaints and care for persons with alcohol/drug use receives lower levels of agreement among the experts. These results can support educators at universities and the police department in preparing active PPO to perform relevant out-of-hospital care for acutely ill and injured persons. 

Poliser inom ingripande verksamhet (IGV) utmanas av olika möten med sjuka och skadade personer i sin roll som första hjälpare. Studiens syfte var att undersöka vad som anses vara nödvändig akutmedicinsk kompetens för svensk IGV-polis. Med en utforskande design samlades data in med Delphi-teknik från 43 experter som täckte alla delar av Sverige; lärare vid polisprogrammen (n = 10), instruktörer inom polismyndigheten (n = 11) och aktiva IGV-poliser (n = 22). Resultaten ger en detaljerad förståelse för akutmedicinsk kompetens, relevant för IGV-poliser. Grundläggande bedömning och grundläggande livräddande åtgärder (t.ex. luftvägshantering, HLR och blödningskontroll) för traumatiska skador är bland de viktigaste kompetenserna. Medan avancerade bedömningar, psykiatriska/medicinska tillstånd, och vård av personer med alkohol/droganvändning, når en lägre nivå av överensstämmelse bland experterna. Dessa resultat kan hjälpa lärare vid universitet och polismyndigheten att förbereda IGV-poliser att utföra relevant vård utanför sjukhuset för akut sjuka och skadade personer.

I Polisförhör – Metoderna, forskningen och lagen beskriver författaren utförligt hur skickliga förhörsledare arbetar. De ställer frågor, lyssnar, får människor att minnas och lägger pussel. Ibland frågar de efter detaljer, ibland lyssnar de tålmodigt till långa och osammanhängande berättelser. För den oinvigde kan det förefalla som trevande och oorganiserade samtal, men skenet bedrar.

Boken presenterar en detaljerad arbetsordning för polisförhör, den så kallade PEACE-modellen. Modellen kan liknas vid en verktygslåda som kan fyllas med en lång rad metoder, var och en anpassad för olika situationer. För att metoderna ska kunna tillämpas optimalt beskrivs även deras teoretiska bakgrund och syften samt praktiska och juridiska begränsningar. Beprövad erfarenhet och forskning fogas i boken samman med juridik och organisatoriska rutiner till en helhet.

Metodiken kan vara användbar för alla yrkesgrupper som arbetar med utredande samtal, till exempel socialsekreterare, frivårdsinspektörer och försäkringsutredare. Men boken är i första hand en lärobok för grund- och vidareutbildning av förhörsledare inom Polismyndigheten.

Denna andra upplaga är grundligt reviderad och uppdaterad såväl vad gäller forskning som metodutveckling och juridik.

I Polisförhör. Metoderna, forskningen och lagen beskriver författaren utförligt hur skickliga förhörsledare arbetar. De ställer frågor, lyssnar, får människor att minnas och lägger pussel. Ibland frågar de efter detaljer och ibland lyssnar de tålmodigt till långa och osammanhängande berättelser. För den oinvigde kan det förefalla som trevande och oorganiserade samtal, men skenet bedrar.

Boken presenterar en detaljerad arbetsordning för polisförhör, den så kallade PEACE-modellen. Modellen kan liknas vid en verktygslåda som kan fyllas med en lång rad metoder, var och en för olika situationer. För att metoderna ska kunna tillämpas optimalt beskrivs även deras teoretiska bakgrund och syften samt praktiska och juridiska begränsningar. Beprövad erfarenhet och forskning fogas i boken samman med juridik och organisatoriska rutiner till en helhet.

Boken är tänkt för grund- och vidareutbildning av förhörsledare inom Polismyndigheten, men metodiken kan vara användbar för alla yrkesgrupper som arbetar med utredande samtal, till exempel socialsekreterare, frivårdsinspektörer och försäkringsutredare.