The study of rock performance must inevitability be performed on recorded material, since a performance only exists hic et nunc. This brings certain limitations into the analysis, since a recording can’t cover everything that happens on stage. In this paper I will discuss a possible use of intermedial studies and new materialism on the rock performances in focus of my project, to bring forth what is gained and what is lost “in translation” between a live performance and a recording. Is it possible to see the recording as a material trace of the entanglements of abject bodies and different media on stage, which can, if not expose all that occurred, at least bring forth enough evidence of the initial act to make the analysis fruitful? While I have sketched on my research project about “abject bodies on stage” for a while, the inclusion of intermedial studies and new materialism is new to it, which means that I will bring these fields into the project on a tentative basis in this paper, to see if they can open up the perspective and maybe untighten the knots inflicted by the necessity to study recordings instead of live performances.

Poeten och konstnären Öyvind Fahlström (1928–1976) är en av ytterst få internationellt kända svenska konstnärer under 1900-talet. När han och hans fru, bildkonstnären Barbro Östlihn, flyttade till New York 1961 kom de att bli en naturlig del av det framväxande neoavantgardet, och Fahlström erövrade omedelbart en central position i rörelsen tillsammans med framträdande konstnärer som Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg och John Cage. Parallellt fortsatte han att skriva i svenska dagstidningar och tidskrifter och hade på så sätt ett avgörande inflytande också över det svenska kulturlivet. 

I den här boken utläser Per Bäckström Fahlströms estetik genom att läsa vad denne skrev i sina artiklar, manifest och program. Han lyfter i polemik med en etablerad statisk syn på konstnärskapet fram det dynamiska, processuella och performativa i Öyvind Fahlströms estetik. 

In this chapter, we will focus on performance as an aesthetic orcommunicative event that unfolds at a specific time and in a specific space set apart from the social world. Not only people come together in a performance, bu talso many different kinds of materialities and media. In the unique moment ofperformance that unfolds in time and space, the performer interacts with anaudience but also with other objects: props such as the famous skull thatHamlet holds in his hand or technical devices such as the microphone in astand-up act. In this chapter, we will look closely at how different kinds ofbodies and objects interact in a performance and at how the presence and emergence of an event interact with mediation and transmediation. Pantomimes, stand-up comedy acts, drama and music concerts can be understood as different qualified media types that take place in the context of different architectural framings that already in themselves indicate which conventions areat play, what kind of performance the audience should expect and what kind ofresponse is expected from the audience.

Denna färdplan följer upp rapporten ”Implementering av öppen vetenskap vid Linnéuniversitetet: Möjligheter och problem” från december 2020, där arbetet med öppen vetenskap på Linnéuniversitetet kartlades.  Bakgrunden finns både i Europeiska unionens The EU’s Open Science Policy (2019) och EU:s European Research Area Policy Agenda (2021),  som har undertecknats av alla medlemsländer. Sveriges Regerings Nationell färdplan för det europeiska forskningsområdet 2019–2020, stipulerar dessutom att öppen vetenskap ska vara fullt implementerad i Sverige senast 2026,  och att alla vetenskapliga texter ”ska vara omedelbart öppet tillgängliga med verkan från 2021”.

Tankarna bakom öppen vetenskap ligger i linje med både Linnéuniversitetets ”Vision 2030” och ”Målsättningar 2025”,  och utvecklingen av kunskapsmiljöer. Under hösten 2021 har arbetet med öppen vetenskap intensifierats inom Lnu och bland annat ägde en hearing rum den 27 oktober. Hela vägen fram till 2026 ska nu stakas ut och detta dokument ska ses som en förundersökning av och inledning på detta arbete.

Performance art has been regarded as solidly rooted in the “Hierund Jetzt”, asserted by Walter Benjamin as the only remaining conditionfor the Aura. However, as Philip Auslander observes, every performancetoday is always already mediatized in one way or another,and still we might experience liveness and then also authenticity. Mediatizationis, therefore, a (necessary) condition for authenticity. Inmy discussion on the Swedish artist Öyvind Fahlström’s (1928–76) performanceKisses Sweeter than Wine 1966, I nonetheless argue that noteven the use of Verfremdungseffekts in avant-garde performance disruptsthe construction of authenticity, even though this effect is usedto attack the (presupposed) media-transparency believed to be necessaryfor an “authentic” experience. In his use of new technology anddifferent broadcasting media, Fahlström was a forerunner for mediaart. The intermedial intricacy can be fully understood and discussedonly in our own information age. His and other similar experiments inthe 1960s are important links in the genealogy of today’s networked,global and multiscreen world, since they constitute early confluencesof cybernetics, art and media. This is best seen in his performance,which was part of 9 Evenings. Theatre and Engineering arranged, in1966, by Experiments in Art and Technology (E.A.T.) at the 69th RegimentArmory in New York. Fahlström mixes performance on stagewith a plethora of mediated and mediatized events, which results ina show that is characterized by strong Verfremdungseffekts, yet stillgives rise to an experience of authenticity.

Depuis longtemps, on considérait l’art de la performance commeétant enraciné dans le « Hier und Jetzt », qui est, comme l’affirmepar Walter Benjamin, la seule condition restante pour l’Aura. Cependant,Philip Auslander constate qu’aujourd’hui toute représentationest toujours déjà médiatisée d’une manière ou d’une autre ; et pourtant,nous pourrions encore ressentir de la vivacité et également del’authenticité. La médiatisation est donc une condition (nécessaire)de l’authenticité. Dans cette étude consacrée à la performance de l’artiste suédois Öyvind Fahlström (1928-1976), intitulée Kisses Sweeter than Wine (1966), j’affirme toutefois que même l’utilisation de Verfremdungseffektsdans la performance avant-gardiste ne perturbe pasla construction de l’authenticité, même si cet effet est employé afind’attaquer à la transparence médiatique (présupposée), jugée commefondamentale pour une expérience « authentique ». Dans son emploides nouvelles technologies et des divers médias audiovisuels, Fahlströmétait un précurseur dans le champ de l’art médiatique. La subtilitéintermédiale peut donc être comprise à fond et discutée par le seulprisme de notre propre ère de l’information. D’autres exemples comparablesdurant les années 1960 créent des liens importants avec lagénéalogie de notre société contemporaine en réseau et à plusieursécrans, car elles constituent les premières confluences de la cybernétique,de l’art et des médias. Ce phénomène est surtout perceptibledans la performance de Fahlström, qui faisait partie de 9 Soirées (9Evenings). Théâtre et Ingénierie est arrangé, en 1966, par Experimentsin Art and Technology (E.A.T.) au 69th Regiment Armory àNew York. Fahlström mélange la performance sur scène avec une pléthored’événements médiatisés, ce qui donne lieu à un spectacle caractérisépar de forts Verfremdungseffekts, tout en créant une expérienced’authenticité.

Rapporten är en undersökning av möjligheterna att implementera öppen vetenskap vid Linnéuniversitetet.

Öyvind Fahlströms berömda manifest för konkret poesi «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» (1954) skrevs i en reaktion på diktarkonferensen i Sigtuna den 10–12 april 1953, som blev det incitament han behövde för att skriva om ett förmodligen redan påbörjat program till ett manifest. Det svenska litterära fältet existerade helt oberoende av den transnationella avantgardeströmning han promoverar i sin estetik och konferensen utgjorde därför enbart accidens för manifestets tillkomst. En diskussion av del ett med dess förlöjligande av den bidrar därmed inte med någon kunskap om manifestets essens: dess program. Med en bättre förståelse av relationen mellan Sigtunakonferensen och Fahlströms manifest skapas en mer rättvisande bild av femtiotalet, samtidigt som man i framtida forskning kan fokusera manifestets tonvikt på processualitet och performativitet.

Öyvind Fahlström’s famous manifesto for concrete poetry «HÄTILA RAGULPR PÅ FÅTSKLIABEN» (1954) was written as a reaction to the authors conference in Sigtuna 10–12 April 1953, which was the incentive he needed to rewrite a program that had probably already been started into a manifesto. However, Fahlström’s own interests must be subsumed under a transnational avant-garde aesthetics. The Swedish literary field existed in parallel to the international avant-garde movements that he promoted and that in principle occurred independently of the Swedish field. The conference was therefore only an accidence for the advent of the manifesto, and a discussion of part one with its ridicule will contribute no knowledge about its essence: his program. With a better understanding of the relation between the Sigtuna conference and Fahlström’s manifesto, a more accurate view of the Swedish 1950s can be established, at the same time as future research can focus the essence of the manifesto: its processuality and performativity.