Denna uppsats undersöker hur idén om helighet inom den ortodoxa kyrkan iscensätts genom den vertikala rumskompositionen i Hagia Sofia i Thessaloniki, från golv till kupol. Utgångspunkten är en konstvetenskaplig analys där konstvetaren Erwin Panofskys analysmodell kombineras med begrepp från visuell retorik för att synliggöra hur kyrkorummets estetiska strukturer kommunicerar med och påverkar betraktaren. Materialet analyseras genom fältstudier och en närläsning av kyrkorummets visuella och arkitektoniska element, med särskilt fokus på material, bildprogram, ljus och performativitet. Resultaten visar att kyrkorummet fungerar som en helhetsestetik där rum, kropp och bild samverkar för att skapa erfarenhet av helig närvaro. Ljuset och mosaikerna framträder som aktiva aktörer som väcker känslor av aktning, medan ornamentik och symboler legitimerar både teologiska och politiska maktordningar. Genom den visuellt retoriska dimensionen övertygar rummet sin betraktare via auktoritet, visuellt berättande och inbjudande till en deltagande visuell kultur.