I denna uppsats analyseras Maria Hellboms Älgkungen (2021) ur ett ekokritiskt perspektiv, med stöd i ett didaktiskt sådant. Syftet med studien är att lösa upp dualismen mellan antropocentrism och ekocentrism. Syftet är vidare att problematisera dualismen mellan didaktik och estetik. Genom en analys med fokus på tre för texten centrala karaktärer – skogsfruarna Sara och Aud, de mäktiga varelserna Midvinterdrottningen och Älgkungen, samt protagonisten Klara – visas hur antropocentrism med stöd i magisk realism har en didaktisk potential att skapa miljömedvetenhet hos läsaren. Detta i motsats till hur forskare inom ekokritiken annars ofta fokuserar enbart på ekocentrism som en källa till ekolitteracitet. Vad gäller didaktik och estetik ämnar studien att sätta fokus på hur dessa inte behöver konkurrera. Resultatet av studien visar på att även om syftet med läsningen är för det estetiska nöjets skull, kan slutresultatet ändå vara att läsaren lär sig något under tiden. Detta tack vare textens inneboende didaktiska potential och det fokus som läggs på klimat- och miljöfrågor i just denna text.

Den ekokritiska teorin för uppsatsen baseras främst på Greg Garrards Ecocriticism (2012), samt på en ekokritisk översiktsartikel av Henrik Görlin (2009). Didaktisk potential baseras i sin tur på Malin Alkestrands (2016) definition av begreppet. Vidare används även de avsnitt av Barnradions bokpris – där juryn består av fem barn ur femte klass – som behandlar Älgkungen som underlag för analys och resultat. Genom dessa läggs en ytterligare dimension till denna analys: barns egna åsikter och tankar kring just denna text agerar utgångpunkt för min egen analys och det resultat som framkommer.