Föreliggande presentation utgör resultatet av tre forskningsprojekt där ett helhetsgrepp tas kring sången i den heliga Birgittas klosterorden, i synnerhet systrarnas tidegärdssång Cantus sororum. Helhetsbegreppet innebär att samtliga sånggenrer behandlats (antifoner, hymner, matutinresponsorier, korta responsorier), att fyra birgittaklosters källor undersökts och jämförts och samt ett longue-durée perspektiv från ordens uppkomst på 1300-talet fram till nutid. För att stärka helhetsperspektivet har jag valt att betrakta den birgittinska liturgin som ett chantscape, vilket är ett begrepp utvecklat från Richard Murrays Schaefers begrepp soundscape. Här används chantscape som ett verktyg för att förstå hela den klingande situationen i det birgittinska kyrkorummet. Ytterligare ett tolkningsbegrepp som används är karismabegreppet så som det uttolkats av Max Weber, i syfte att förstå hur den birgittinska liturgin kunnat förbli så oförändrad genom seklerna. Här ses Birgittas charisma som den yttersta garanten för att den birgittinska liturgin bevarat så många av de drag som kan spåras till de äldsta källorna från mitten av 1400-talet.

Presentationen kommer att koncentrera sig på några särdrag som kommit att framstå som särskilt intressanta under arbetets gång:

1) Det birgittinska narrativet: den gudomliga inspirationen till Cantus sororum skrivs in redan i Birgittas uppenbarelser och tillskrivs Birgittas biktfader Magister Petrus, en syn som sedan förts vidare inom orden och inom forskningen. Källorna, historiografin och dess implikationer granskas.

2) Den homogena meloditransmissionen mellan kloster och över tid: spridningsmönster studeras med hjälp av melodijämförelser.

3) Hur Birgittas karisma inkorporeras i ordensliturgin: sånggenren suffragieantifoner vilka explicit nämner Birgitta vid namn.

4) Några exempel ges på hur melodi och texter bygger samman den birgittinska systraliturgin till en musikalisk och teologisk helhet.