Att vara närstående till en person med schizofreni innebar en stor påfrestning, både i vardagen och i mötet med sjukvården. Studiens syfte var att beskriva hur närstående till personer med schizofreni upplevde sin livssituation, både i det dagliga livet och i mötet med vården. Metoden som valdes var en litteraturstudie med en kvalitativ ansats. Resultatet visade på att inverkan på det dagliga livet skedde i form av den förändrade vardagen, barnet som tidigare var som ”alla andra” barn samt att livet blev en som ständig kamp. Inverkan på det vardagliga livet skedde genom ökat ansvar och oro för den sjuke, en känsla av skam, misslyckande, anklagelse och skuld. Närstående kände att utbredda fördomar om schizofreni innebar att de drog sig undan från det sociala livet. Att ett barn drabbas av schizofreni innebar en känsla av sorg och förlust. Livssituationen för närstående innebar en ständig kamp för delaktighet och kunskap om den sjukes sjukdom och situation. Studien visade att sjukvården kunde förbättra mötet med närstående genom att göra dem delaktiga i vården och behandlingen samt ta del av deras kunskap och upplevelser.