I Europa vårdar ambulanspersonal årligen cirka 300 000 människor med hjärtstopp. Ungefär en av tio överlever. Tidigare forskning har inte i någon större utsträckning berört hur överlevande patienter och närstående mår efteråt eller vilka etiska aspekter och problem som möter ambulanspersonal i dessa situationer. Med hjälp av en reflekterande livsvärldsansats är syftet med denna licentiatavhandling att beskriva vad det innebär att överleva hjärtstopp utanför sjukhus respektive närvara vid en nära persons hjärtstopp. Med utgångspunkt i det empiriska resultatet är syftet att belysa och diskutera etiska aspekter och problem av betydelse för ambulanspersonals vårdande ur ett normativt perspektiv.

Avhandlingens empiriska resultat visar hur ogripbart det är att drabbas av hjärtstopp och hur uppvaknandet ur medvetslösheten innebär vilsenhet och kontrollförlust genom den minneslucka som tillfogats. Att överleva innebär därför ett sökande efter sammanhang så att situationen kan ges mening och förklaring till tankar, känslor och upplevelser. Känslan av sammanhang nås via andra människors berättelser tillsammans med egna minnen. I det fortsatta livet finns existentiell rädsla och otrygghet där den egna identiteten och meningen i livet omvärderas i takt med en växande insikt om hur den egna kroppen påverkats av hjärtstoppet. Ibland upplevs kroppen som begränsad vilket skapar otrygghet och rädsla. I det fortsatta livet kan det finnas skuldkänslor för det inträffade likväl som att hjärtstoppet ses som en opåverkbar händelse. Men det finns även tacksamhet och glädje över välbefinnande och trygghet i ett förändrat liv där vardagliga sysslor ger tillvaron en viss stadga. Det passerade livshotet införlivas i ett liv där mänskliga relationer blivit än viktigare värden i ett gott liv.

Närvaro vid en nära persons hjärtstopp omkullkastar känslan av kontroll. Allt upplevs overkligt, tiden tycks stanna upp och samtidigt är verkligheten extremt påtaglig. Förvåning övergår snabbt till ett kaos av tankar och känslor där panik, chock och fruktan griper tag. Verkligheten innebär ett överväldigande och ensamt ansvar där närstående känner sig otillräckliga. Väntan på professionell hjälp känns lång och det är en befriande känsla då ambulanspersonal anländer och övertar ansvaret. Samtidigt väcks hopp om att patienten ska överleva. För närstående är allt kaotiskt, ångestfyllt och omtumlande då de kastas mellan hopp och misströstan för att slutligen få ett overkligt och ogripbart besked om den nära personens överlevnad eller död. Livets grundvalar skakas om och uppmärksammar livets skörhet och att inget kan tas för givet. Efter händelsen finns obesvarade frågor och oro som riskerar att leda till ensamhet i sorg eller i en oro för den överlevandes framtid. Oavsett vilket, riskerar ensamheten att leda till uppoffring av egna och viktiga behov.

I ett gott beslut balanseras etiska normer att rädda liv, rätten till värdig/god död, autonomiprincipen samt att göra gott och inte skada. Den övergripande normen vid hjärtstopp är att rädda liv. Att i det akuta skedet avgöra om patienten räddas till ett acceptabelt liv är svårt. Det empiriska resultatet ger dock stöd för att återupplivning bör göras vid behandlingsbara hjärtstopp samtidigt som resultatet visar hur svårt det är att dra en gräns för vad ett acceptabelt liv är. Undantagsvis är det goda beslutet att avstå från eller avbryta återupplivning, exempelvis vid förekomst av ett giltigt förhandsdirektiv. En värdig/god död är då det primära. Ett utökat etiskt ansvar för ambulanssjuksköterskor kan vara att de ges beslutsrätt för avbrytande av återupplivning. Ett annat ansvar handlar om möjligheten att främja ett gott liv för överlevande genom att efteråt bidra med kunskap som kan skapa förlorade sammanhang. Ansvaret för närstående kan innebära att meningslös återupplivning inte görs ”för deras skull” utan att deras behov möts på bättre sätt.

Aim: To describe and interpret patients’, family members’ and ambulance personnel’s experiences with regard to survival, attendance, and caring at cardiac arrests and deaths, and to analyze ethical conflicts that arise in relation to families and how the personnel’s ethical competence can affect caring and the ability to handle ethical problems.

Method: The three interview studies were guided by a reflective lifeworld approach grounded in phenomenology and analyzed by searching for the essence of the phenomenon in two studies and by attaining a main interpretation in one study. In the fourth study, the general approach was supplemented by “reflective equilibrium” that guided the ethical analysis.

Results: The survivors are striving towards a good life by means of efforts to reach meaning and coherence, facing existential fear and insecurity as well as gratitude and the joy of life. Family members lose everyday control through feelings of unreality, inadequacy and overwhelming responsibility. Ambulance personnel’s care mediates hope and despair until the announcement of survival or death. After the event, family members risk involuntary loneliness and anxiety about the future. For the ambulance personnel, caring for families involves a need for mobility in decision making, forcing the personnel to balance their own perceptions, feelings and reactions against interpretative reasoning. To base decision making on emotional reactions creates the risk of erroneous conclusions and a care relationship with elements of dishonesty, misdirected benevolence and false hopes. Identification with family members can promote recognition of and response to their existential needs, but also frustrate meeting family members emotions’ and handling one’s own vulnerability and inadequacy. It was found that futile cardiopulmonary resuscitation, administered to patients for the benefit of family members, is not an acceptable moral practice, due both to norms of not deliberately treating persons as mere means and to norms of taking care of families.

Conclusions: Ethical conflicts exist when it comes to conveying realistic hope, relief from guilt, participation, responsibility for decision making, and fairness in the professional role. Ambulance personnel need support to enhance ethical caring competence and to deal with personal discomfort, as well as clear guidelines on family support.