Även om andraspråksproduktioner (L2) har korrekt syntax och morfologi, innebär detta inte nödvändigtvis att meningar används på ett adekvat sätt i den kontext där de förekommer. Trots detta ägnas fortfarande få studier inom andraspråksinlärning åt förmågan att strukturera information (diskurspragmatik). Denna artikel tar upp informationsstrukturering i svenska samt tyska L2-texter och avslutas med en didaktisk diskussion kring forskningens relevans för språkundervisningen.

Då tyska respektive svenska informanter ombads bedöma samt skriva om svenska och tyska studenters L2-texter fokuserade de spontant på satsens första position (fundamentet). Kritik som framfördes av tyskarna var ”Der Text wirkt abgehackt” [texten verkar osammanhängande], ”es klingt undeutsch” [det låter inte tyskt]”. Svenskarna stördes bl.a. av för många adverbial i fundamentet: ”Tidshänvisningar tynger ner.” Det är just fundamentet som är av stor betydelse kommunikativt. Här etableras sammanhang (textuell koherens), eftersom fundamentet länkar samman satsen med föregående diskurs (Rosén 2006, Bohnacker & Rosén 2008). Kvantitativa analyser av svenska och tyska kontrollkorpusar visar att det finns tydliga språkspecifika skillnader beträffande hur de två V2-språken strukturerar och organiserar information på satsnivå. Även om båda språken kan placera i stort sett alla typer av satsdelar i fundamentet kan man konstatera tydliga frekvensskillnader när det gäller subjekt, formella subjekt, vissa typer av adverbial och objekt. Dessa skillnader verkar bero på att språken föredrar att organisera information på olika sätt, på satsnivå (informationsstruktur) och textnivå (diskurspragmatik). Kvalitativa analyser visar att svenskan har en mycket starkare tendens än tyskan att placera bekant information (tema) tidigt och ny information (rema) senare i satsen, medan tyskan föredrar ny information och därmed ’tyngre’ satsdelar tidigare i satsen.

Såväl nybörjare som avancerade inlärare verkar få problem inte bara med de språkspecifika informationsstrukturella regler som finns utan också med allmänt vedertagna universella regler för tematisk progression, något som dock sällan tas upp i andraspråksundervisningen.