Bakgrund: För att platsa på arbetsmarknaden måste man framförallt vara flexibel, effektiv, stresstålig m.m. Kroppen reagerar på orimliga arbetskrav med onormal utmattning, värk, sömnstörningar, nedsatt koncentrations- och arbetsförmåga. Detta leder till att ett stort antal människor är sjukskrivna eller behöver rehabilitering för att komma tillbaka i arbetslivet. Fysisk aktivitet anses vara en av lösningar för att förebygga ohälsan på arbetsplatsen, minska korttidssjukskrivningar och sjukvårdskostnaderna, samt öka produktiviteten på arbetsplatsen.

Syfte: Studien syftade till att undersöka om det finns ett samband mellan graden av fysisk aktivitet och upplevd arbetsförmåga hos sysselsatta individer, samt identifiera andra möjliga faktorer vilka kan påverka arbetsförmågan.

Metod: Enkäter delades ut till 200 respondenter. Totalt analyserades 127 enkäter. Svarsfrekvensen blev 63,5 %. Mätinstrumenten som användes var International Physical Activity Questionnarie (IPAQ) och Work Ability Index (WAI). Insamlad data analyserades med en logistisk regression och ett chi – 2 test. P < 0,05 ansågs vara signifikant.

Resultat: Lågaktiva respondenter är mindre benägna att rapportera om god upplevd arbetsförmåga jämfört med högaktiva respondenter (OR = 0,05, 95 % CI: 0,01-0,41). Män är mer benägna att rapportera om god upplevd arbetsförmåga jämfört med kvinnor, respondenter med god upplevd arbetsförmåga är mer benägna att vara yngre än 45 år, ha en hög utbildningsnivå och ett stillasittande arbete, men dessa resultat är inte statistiskt signifikanta (p > 0,05).

Slutats: Studien visade att högre fysisk aktivitetsnivå kan anses vara en bakomliggande faktor för god upplevd arbetsförmåga. Sociodemografiska och socioekonomiska faktorer så som kön, ålder, utbildnings nivå och typen av utfört arbete inte påverkar upplevd arbetsförmåga. Mer omfattande och långvariga undersökningar, krävs för att få mer pålitliga resultat.