Trots en etablerad användning av digitala verktyg i skolan innebar coronapandemin 2020 att distansundervisning blev en nödvändig undervisningsform för att möjliggöra fortsatt lärande och minska smittspridningen. Detta medförde snabba omställningar i lärares arbete med planering, genomförande och bedömning, vilket väckte nya reflektioner inom skolväsendet. Syftet med studien är att undersöka hur lärare i idrott och hälsa uppfattar denna undervisningsform, dess praktiska genomförande samt dess framtida potential. Studien bygger på kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fyra lärare, två från högstadiet och två från gymnasiet. Det teoretiska ramverket utgörs av läroplansteori och ett sociokulturellt perspektiv på lärande. Resultaten visar att såväl undervisning som bedömning påverkades negativt, särskilt då praktiska moment fick begränsat utrymme. Lärarna upplevde även svårigheter att motivera eleverna och skapa trygghet i undervisningen. Trots att vissa teoretiska inslag fungerade upplevdes undervisningsformen som begränsande för ämnets kärna. Lärare, särskilt på gymnasiet, såg viss framtida potential, men betonade behovet av fortsatt utveckling och anpassning. Möjligheterna omfattar bland annat situationer med långt avstånd till utbildning, som komplement vid sjukdom eller kriser, samt moment som gynnas av en lugnare och mindre distraherande miljö. Studien bidrar med fördjupad kunskap om möjligheter och begränsningar med distansundervisning i idrott och hälsa ur ett lärarperspektiv.