Hur välfärdssamhället ska hantera unga som inte går i gymnasiet är en återkommande utmaning. Ansvarsfördelningen har skiftat över tid mellan olika aktörer, och sedan 2015 är kommunerna ansvariga genom det kommunala aktivitetsansvaret (KAA). KAA saknar en tydlig organisatorisk hemvist och organiseras olika i olika kommuner, ofta av koordinatorer med varierande utbildnings- och yrkesbakgrund. Ungdomarna utgör en heterogen grupp med olika behov, vilket kräver samordning mellan flera välfärdsaktörer i ett fragmenterat system. 

Avhandlingen undersöker KAA som ett icke-institutionaliserat policyområde inom aktiveringspolitiken, där frontlinjearbetare översätter nationella direktiv till lokal praktik. Det övergripande syftet är att förstå hur lokal organisering och samverkansrelationer påverkar översättningen av policy till praktik, och därmed hur stödet till en mångfacetterad ungdomsgrupp formas i olika lokala kontexter. 

I en tidigare artikel analyseras hur nationella policytexter och problemformuleringar översätts till lokal nivå. En annan artikel fokuserar på hur koordinatorer definierar sitt verksamhetsområde i relation till andra välfärdsaktörer. Denna artikel jämför organiseringen av KAA i tre svenska kommuner.