Den här FoU rapporten handlar om Nationellt godkända idrottsgymnasier vilka startade hösten 2011. Syftet med FoU-projektet är att beskriva de nationellt godkända idrottsutbildningarnas certifierings- och talangidentifikationsprocess inom ramen för utbildningsreformen GY-11.

Följande frågor besvaras: 

- Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU framhålls av Specialidrottsförbunden?

- Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU gymnasierna?

- På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU?

Rapporten baseras på 26 intervjuer med Rf-tjänstemän, SF representanter och Specialidrotts lärare som arbetar i gymnasieskolan. Totalt ingår 12 olika SF-idrotter; fotboll. ishockey, innebandy, gymnastik, ridsport, handboll, golf, friidrott, tennis, simning, basketboll och bandy.

Resultaten visar att specialidrottsförbunden generellt är nöjda med reformen. Tydligheten inom den idrottsgymnasiala utbildningen har ökat, specialidrottsförbunden ges en ökad möjlighet att styra och därmed utveckla sina idrotter i önskvärd riktning och skolorna ges rätt att välja ut elever mot bakgrund av deras tidigare idrottsprestationer. Sammantaget menar samtliga SF att kvaliteten på den idrottsgymnasiala utbildningen har höjts.

Betydligt mindre nöjda är specialidrottsförbunden med implementeringen av reformen.  Framförallt är det den nationella likvärdigheten som förbunden ifrågasätter, nämligen: att gymnasieskolorna ger olika antal poäng i specialidrott, att SF ställer olika certifieringskrav, att gymnasieskolorna organiserar specialidrottskurserna på olika sätt, att dimensioneringen av elevplatser varit otydlig, att kommuner hindrar elever från att börja vid ett NIU, och att de ekonomiska bidragen är olika från kommun till kommun.

I certifieringen av NIU har två olika modeller använts. För det första argumenterar SF för att elever ska kunna träna i en elitförening på kvällstid. I Elitföreningsmodellen är alltså idrottsföreningen är i centrum för urvalet av skolor. För det andra används Elitmiljömodellen som handlar om att skapa en kvalificerad miljö där elitidrott kan utövas. I denna modell är det gymnasieskolan som är i centrum för dimensionering och urval av skolor.

Resultaten visar slutligen att specialidrottslärarna är väldigt medvetna om den komplexitet som talangidentifikationen innebär. I uttagningen av elever använder sig specialidrottslärarna av klassifikationsscheman (ex. ungdomarnas tidigare idrottsprestationer, kroppsliga förutsättningar, attityd och vilja att träna) och praktiskt förnuft (specialidrottslärarnas tidigare erfarenheter av att ha sett och valt ut idrottstalanger). Uttagningen av elever sker sålunda i relationen mellan objektiva/mätbara resultat och specialidrottslärarnas individuella erfarenheter av vad som krävs för att utvecklas till elitidrottare.