På regeringens uppdrag initierade Socialstyrelsen en programsatsning för en kunskapsbaserad socialtjänst (KUBAS) som genomfördes mellan åren 2001 och 2003. Det nationella programmet är ett exempel på ett systematiskt försök att utveckla en evidensbaserad praktik inom socialt arbete. Struktursatsningar av detta slag, men med delvis olika karaktär, har parallellt pågått i samtliga nordiska länder. Utifrån ett vidgat perspektiv finns också erfarenheter av implementeringsförsök bl.a. från Storbritannien och USA, med betoningar på genomföranden top-down respektive bottom-up. Med utgångspunkt i den pågående debatten om det evidensbaserade sociala arbetet och i ett antal empiriska exempel syftar uppsatsen till att synliggöra och förklara evidensbaserandets idé och praktik. Därmed beskrivs vad evidensbasering är, hur evidensbasering låter sig göras och vilken betydelse försöksverksamheter har haft, men också hur de generellt kan förstås, i ett större sammanhang. I uppsatsen redogörs därmed också för hur programteori kan användas för att följa global spridning av en differentierad idé, till och med ett lokalt omsättande på individnivå. Uppsatsen synliggör att det finns olika översättningar av idén om evidensbasering, vilket lett till debatter, men också till att det uppstått glapp mellan programteorier på olika implementeringsnivåer. Betydelsen av olika implementeringsförsök diskuteras i relation till det som av många betraktats vara ett pågående paradigmskifte. Centrala frågor är: handlar det om ett paradigmskifte egentligen och står vi verkligen inför en förändrad kunskapskultur inom de människovårdande professionerna med relaterad politik, forskning och utbildning? Vilken roll spelar utvärdering och utvärderande i detta?