Med ambition att höja skolornas kvalitet har allt fler kommuner valt att ansluta sig till det så kallade en-till-enprojektet, vilket innebär att varje lärare och elev ska få tillgång till varsin dator. Denna studie bygger på teori om digitala klyftor och tidigare forskning om en-till-en som visar på en förstärkning av klyftor både mellan hög- och lågpresterande elever och mellan resursstarka och resurssvaga skolor.

När det inte finns någon tillhörande strategi för hur datorerna ska implementeras i undervisningen och detta lämnas till de enskilda skolorna och lärarna själva att räkna ut, tar uppsatsen sin utgångspunkt i antagandet att projektet kan komma att förstärka klyftorna både i och mellan skolor även i Sverige.

Genom en undersökning med syftet att klarlägga hur projektet fungerar på en enskild skola, kunde genom intervjuer, enkäter och observationer indikationer fås fram om vilka faktorer som kan komma att påverka projektets framgång. Undersökningen visar att skolans kontext, lärarnas tid och egenintresse, samt elevsammansättningen är några av de faktorer som påverkar projektets framgång. Slutsatsen blir således att beroende på den enskilda skolans möjligheter att påverka och hantera nämnda faktorer kommer projektet få olika utdelning på olika skolor, vilket med stor sannolikhet kan komma att förstärka befintliga klyftor både i och mellan skolor.

Uppsatsens syfte är att bidra till en insikt om en förstärkareffekt mellan svenska skolor, skolklasser och elever i och med en-till-enprojektet, samt en förståelse för att både lärare och elever behöver avsatt tid för utbildning i hur man bäst använder datorn i undervisningen.

Ämnesord: en-till-enprojektet, digitala klyftor, elevdatorer