Inledning: Protonpumpshämmande läkemedel (PPI) så som omeprazol används vid syrastörningar i magsäcken då de minskar saltsyrautsöndringen till magsäcken genom hämning av H+/K+-ATPas vilket höjer pH-värdet i lumen. Under långvarig användning kan en dysbios utvecklas och därmed en ökad risk för bakteriella infektioner så som Clostridium difficile vilket kunnat kopplats till inflammatorisk tarmsjukdom (IBD). IBD är en autoimmun sjukdom där Crohns sjukdom, ulcerös kolit och mikroskopisk kolit ingår och ger symtom som blod- och slemblandad avföring, trötthet och buksmärtor. Patofysiologin bakom sjukdomen är inte helt känd men studier tyder på att det finns en koppling med vissa läkemedel och rökning. 

Syfte: Arbetet syftade till att studera om koppling finns mellan användning av PPI och utveckling av IBD.

Metod: En litteraturöversikt av fem vetenskapliga artiklar utvalda i databasen Pubmed gjordes. Kriterier som ställdes på artiklarna var att de skulle vara originalartiklar som publicerats mellan åren 2015–2025. Artiklarna skulle behandla användning av protonpumpshämmande läkemedel som potentiell riskfaktor för utveckling av inflammatorisk tarmsjukdom. Studier som endast inkluderat barn exkluderades och även studier där andra sjukdomar än IBD studerats.  

Resultat: I fyra av de valda artiklarna, varav en som tog hänsyn till protopatisk bias, fanns det en ökad risk att drabbas av IBD vid användning av PPI. I två av dessa studier studerades endast mikroskopisk kolit och i de studierna var även oddskvoten högst. I artikeln som tog hänsyn till protopatisk bias fanns en ökad risk att drabbas även då lag-period genomförts. Den femte artikeln var den enda artikeln där jämförelse gjordes mellan PPI och annat magsyrahämmande läkemedel där hänsyn togs till protopatisk bias. Resultatet i den femte artikeln visade en ökad risk att drabbas de två första åren av PPI-användning men därefter var PPI-användning inte associerad med IBD-diagnos. 

Slutsats: Av fem vetenskapliga artiklar visade alla en ökad risk att drabbas av IBD de första åren efter av PPI-användning. I två av studierna togs hänsyn till att användningen av PPI skulle kunna bero på feltolkade symtom som varit tidiga tecken på IBD och den ena studien visade ändå på en ökad risk trots fyraårig lag-period. Den andra, av dessa två studier, visade dock inte på en ökad incidens efter lagperiod bland PPI-användarna jämfört med kontrollerna som använde ett annat magsyrahämmande medel. PPI-användning kan alltså vara kopplad till utvecklingen av IBD och då troligen genom den dysbios som läkemedlet orsakar vid långvarig användning. PPI ska användas då behovet finns och med lämplig indikation men då fördömligt under kortaste möjliga perioden och sedan trappas ut för att undvika allvarliga biverkningar såsom utveckling av sjukdomar.

Introduction: Proton pump inhibitors (PPI) aim to reduce acid-secretion into the stomach which can be used to treat ulcus, gastroesofageal reflux disease and dyspepsia. Histamine-2-receptorinhibitor (H2RA) are another group of acid-suppressing drugs which can be used for the same indication. PPI are prodrugs that are activated due to the low pH in the stomach and will bind to the H+/K+-ATPas, proton pump, in the parietal cells which inhibits the pump from secreting hydrochloric acid to the stomach. A long-term use of PPI such as omeprazole may lead to dysbiosis and induce the risks of enteric infection. Enteric infection is a risk factor for inflammatory bowel diseases such as Crohn´s disease, ulcerative colitis and microscopic colitis which are chronic inflammatory diseases. They cause inflammation in the bowel which causes fever, blood- or mucus containing diarrhea and abdominal pain.     

Aim: This literature study aimed to investigate if there is a connection between PPI-use and the development of IBD. 

Methods: Through a search of the scientific database Pubmed, five scientific articles were selected for this study. The inclusion criteria required that the studies focus on adults and had been published between 2015 and 2025. Excluded studies were reviews, studies conducted exclusively on children or those involving diseases other than IBD and medications other than acid-suppressing drugs.  

Results: Among the five articles, two focused on the diagnosis of microscopic colitis, both demonstrating a higher odds ratio for diagnosis among the users of PPI. Lansoprazole exhibited the highest odds ratio in these studies. Of the remaining three studies, two accounted for protopathic bias. One of these studies reported a 38% increased risk of being diagnosed with IBD following PPI use, after a four-year lag period. Another study compared PPIs with other acid-suppressive medication. In the early event analysis, conducted prior to the lag period, PPI use was associated with a 36% higher risk of diagnosis compared to the alternative drug. However, the late analysis, performed after the lag period, revealed no substantial difference between the two drugs. The final study found that individuals diagnosed with IBD were up to three times more likely to have been users of PPIs within the three years preceding their diagnosis.  

Conclusion: All but one study indicated an elevated risk of IBD-diagnosis associated with the use of PPI. The exception was a study that compared PPIs with another acid-suppressive medication exhibiting a similar mechanism of action. PPIs have been considered a potential contributor to dysbiosis due to their mechanism of action which is to inhibit the H+/K+-ATPas enzyme, which reduces the acid secretion to the stomach – a mechanism shared by the alternative drug. PPIs are frequently prescribed and sometimes lack clear medical indications. The absence of indication may suggest that the symptoms that lead to the prescription can be early manifestations of IBD. IBD is characterized by a prolonged diagnostic process, with a median duration of eight months for the diagnosis of Crohn´s disease and four months for the diagnosis of ulcerative colitis. This delay can explain the observed peak of PPI during the year preceding the diagnosis. The same study also reported that the IBD-diagnosed participants were more likely to have been PPI users within the three years preceding the diagnosis – a time frame longer than the median duration to diagnosis.