I svensk sexualitetshistoria beskrivs åren 1930–1950 som ett paradigmskifte, då upplysning om preventivmedel legaliserades och flera steg togs mot införandet av sexualundervisning i landets skolor. Detta skifte har vanligen kopplats till socialdemokratiska riksdagsinitiativ samt upplysnings- och lobbyinsatser av Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) som grundades år 1933. Trots att RFSU var en organisation med flera lokalföreningar har forskningen framför allt fokuserat på den nationella mobiliseringen och således förbisett det arbete som ägde rum på gräsrotsnivå i lokalsamhället. Syftet med denna studie är därför att analysera RFSU:s mobilisering i Skåne och granska lokalpressens mottagande av organisationens arbete, vilket tillför ytterligare kunskap om bakgrunden till periodens sexualpolitiska reformer.

Undersökningen bygger på arkivmaterial från lokala RFSU-klubbar, förbundets centralstyrelse samt tidningsartiklar som beskriver tre viktiga aspekter av RFSU:s tidiga mobilisering. För det första lyckades organisationen, trots motstånd från kyrkan, etablera sig som en respektabel aktör som även det offentliga såg som en potentiell samarbetspartner. För det andra samarbetade RFSU på lokal nivå inte i första hand med det socialdemokratiska partiet utan knöt istället främst band till fackföreningar och mindre politiska organisationer såsom diskussionsklubbar. För det tredje visar studien att dessa band samtidigt utgjorde ett påtagligt problem för RFSU, då fackföreningar och andra politiska aktörer konkurrerade om medlemmarnas engagemang.

Studien visar sammantaget att RFSU till stor del följde det mobiliseringsmönster på nationell nivå som tidigare beskrivits av idéhistorikern Lena Lennerhed, men att det samtidigt fanns lokala variationer. Därmed bidrar studien till en fördjupad förståelse av opinionsbildningen kring en reformerad sexualpolitik under en formativ period i svensk politisk historia.