Syftet med studien är att undersöka vilka strategier förskollärare använder för att främja barns problemlösningsförmåga i matematikundervisningen. Vidare är syftet också att studera vilka konsekvenser dessa strategier får för barns inflytande i problemlösningsundervisningen. Studien bygger på en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer med två förskollärare samt deltagande observationer av 16 barn under fyra undervisningstillfällen. Det sociokulturella perspektivet har fungerat som analytiskt ramverk med fokus på begreppen scaffolding, proximala utvecklingszonen och semiotisk mediering. Resultatet av studien visar att förskollärarna använde strategier som att fokusera på utvalda begrepp, ställa öppna frågor och låta barnen samarbeta i par. Konsekvenserna blev att didaktiska utmaningar uppstod när barnens olika förkunskaper gjorde det svårt att stödja alla i deras proximala utvecklingszon. Samarbetet i par kunde också leda till att vissa barn blev passiva. Barns inflytande kom till uttryck genom val av material och arbetssätt, men också genom att några barn tog kontroll genom att prioritera leken framför uppgiften.