Föreliggande studie syftar till att bidra med en djupare kunskap om hur förskollärare uppfattar resiliens samt arbetar för att främja barns resiliens i förskolan. Forskning kring ämnet resiliens i förskolan i en svensk kontext är begränsad och därför syftar denna studie till att bidra med mer kunskap från svenska förskolor. Studien utgår från en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex förskollärare som arbetar medvetet med att främja barns resiliens. Studien använder sig av det vetenskapsteoretiska perspektivet sociokulturellt perspektiv för att analysera resultatet. De centrala begreppen som används i analysen är scaffolding, proximala utvecklingszonen och mediering. Resultatet visar att förskollärare beskriver att resiliens i förskolan har en grund i trygga relationer där barns resiliens visar sig i hur de agerar när de hanterar olika utmaningar och motgångar. Förskollärarna har flera olika strategier och tillvägagångssätt som de använder sig av i arbetet med resiliens som bland annat relationsbyggande, lärmiljö, barngruppen, lek och känsloreglering. Samtidigt framkommer det att förskollärarna möter olika utmaningar i sitt arbete med att främja barns resiliens. Förskollärarna beskriver att organisatoriska förutsättningar, såsom låg personaltäthet, tidsbrist och stora barngrupper, påverkar i vilken utsträckning utbildningen kan anpassas efter varje barns individuella behov och förutsättningar.