Syftet med denna studie är att bidra med fördjupad kunskap om hur förskollärareuppfattar och arbetar med inkludering av barn inom autismspektrumet iundervisningen i förskolan. Studien bygger på en kvalitativ metod medfenomenografisk ansats, där semistrukturerade intervjuer har genomförts medförskollärare för att fånga deras subjektiva uppfattningar och erfarenheter. Den fenomenografisk ansats möjliggör en djupare förståelse för hur inkluderinguppfattas i praktiken, med fokus på informanternas egna berättelser. Resultaten visaratt inkludering av barn med autism innebär både utmaningar och möjligheter, intebara för barnen utan även för pedagogerna och barngruppen som helhet.Informanternas utsagor belyser vikten av trygga relationer, struktureradundervisning och anpassat stöd. Dessa erfarenheter tolkas utifrån ett sociokulturelltperspektiv, där Vygotskijs (1978) teori om den proximala utvecklingszonen ochbegreppet scaffolding används för att förstå hur lärande sker i samspel med andra.Studien visar att inkludering inte enbart handlar om planerade aktiviteter, utan ocksåom att skapa en miljö där barnen känner sig sedda, förstådda och delaktiga.