Bakgrund: Våld mot barn är ett globalt hälsoproblem. Konsekvenserna för barnen berör såväl deras fysiska, psykiska, kognitiva samt emotionella hälsa och kan leda till bestående svårigheter även i vuxenlivet. Sjuksköterskor möter barn i flera olika verksamheter, både som patienter och som anhöriga. Därmed spelar de en viktig nyckelroll i att identifiera, vårda och rapportera när misstankar eller vetskap om våld uppstår. Trots att sjuksköterskor har skyldighet att göra orosanmälningar i flertalet länder råder det ändå en underrapportering inom flera verksamheter. 

Syfte: Syftet var att undersöka faktorer som påverkar sjuksköterskors beslut att göra orosanmälan för barn.

Metod: Designen som valdes var en allmän kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats, för att sammanställa resultaten från tidigare publicerade studier. Litteraturöversikten involverade 10 vetenskapliga artiklar publicerade på CINAHL eller PubMed mellan år 2015 - 2025. Analysen genomfördes enligt Fribergs analysmodell.

Resultat: Sjuksköterskorna upplevde att lagstiftning och kliniska riktlinjer gällande orosanmälan var svårtolkade. Bristande kunskap och otillräcklig utbildning inom området var ytterligare faktorer som påverkade deras handlande. Möjligheten att rådfråga en kollega eller annan profession upplevdes som en hjälp. Nyutexaminerade sjuksköterskor upplevde större svårigheter och yrkeserfarenhet bidrog till en ökad tillit till den egna bedömningen. Vidare framkom även rädsla för negativa konsekvenser, så som hot och våld, som en försvårande faktor.  

Slutsats: Resultaten indikerar att sjuksköterskors arbete med orosanmälningar påverkas av såväl organisatoriska, kunskapsmässiga samt emotionella faktorer. Förtydligade rutiner, obligatoriska introduktionsscheman som berör orosanmälningar vid nyanställning samt möjligheten att göra orosanmälningar anonymt kan underlätta sjuksköterskornas arbete.