Denna uppsats undersöker Magnus Enckells och Akseli Gallen-Kallelas positioner i det finländska konstfältet kring sekelskiftet 1900 med utgångspunkt i sociologen Pierre Bourdieus fältteori.

Trots jämförbara framgångar under sin livstid har konstnärernas eftermälen utvecklats olika. Medan Gallen-Kallela etablerats som nationell ikon, har Enckell marginaliserats i den nationalromantiska historieskrivningen.

Genom jämförande analys av konstnärernas kapitalformer, habitus och strategier visar studien att skillnaderna inte förklaras av konstnärlig kvalitet. Gallen-Kallelas Kalevala-motiv, förfinskning och politiska engagemang möjliggjorde integration i nationens symboliska apparat och därmed kanonisering. Enckells internationella orientering, estetik och homosexualitet bidrog däremot till ambivalent postum värdering.

Studien visar att konstnärlig kanonisering bör förstås som resultat av maktrelationer inom konstfältet snarare än neutralt urval baserat på estetisk kvalitet.