Introduktion: Vitiligo är en kronisk autoimmun sjukdom som orsakas av ett överaktivt immunförsvar, vilket resulterar i vita fläckar på huden på grund av förlust av melaninpigment. Denna sjukdom drabbar 0,5–1 % av världens befolkning och kan drabba vem som helst, oavsett genetisk påverkan. Även om den inte smittar och är smärtfri kan den påverka en persons självkänsla och sociala liv, eftersom vitiligo-fläckarna ofta är synliga. Mekanismen bakom denna sjukdom är beroende av inflammatoriska signaler såsom JAK-STAT-signalering och interferon-gamma (IFN-γ). Traditionella behandlingar som kalcineurin-hämmare och kortikosteroider har ofta begränsade effekt, vilket motiverar behovet av nya terapier. JAK-hämmare har nyligen fått uppmärksamhet för behandling av vitiligo eftersom de hämmar JAK-STAT-signalering, vilket minskar inflammation och möjliggör repigmentering. Följaktligen har ett flertal studier genomförts för att utvärdera deras effekt och säkerhet vid vitiligo.

Syftet: Syftet med denna litteraturstudie är att jämföra effekt och biverkningsmönster hos olika JAK-inhibitorer vid topikal respektive systemisk behandling av icke-segmentell (generaliserad) vitiligo med fokus på graden av repigmentering samt förekomsten av behandlingsrelaterade biverkningar.

Metod: En sökning efter studier i PubMed genomfördes. Sökordet JAK-hämmare användes, och ett filter valdes för studier publicerade mellan 2020 och 2026. Även ett RCT-studiefilter användes. Urvalsprocessen ledde fram till fem vetenskapliga artiklar som behandlade effekt och säkerhet av topikala och systemiska JAK-hämmare vid vitiligo.

Resultat: De inkluderade studierna visade att JAK-hämmare har förmågan att återställa pigmentering hos patienter med vitiligo. Topikal ruxolitinib hade en särskilt uttalad effekt på ansiktes-vitiligo, medan topikal tofacitinib också visade en signifikant effekt på pigmentering jämfört med takrolimus. Systemiska JAK-hämmare som povorcitinib, ritlecitinib och tofacitinib uppvisade också signifikanta effekter på repigmentering vid vitiligo i ansiktet och på kroppen. När det gäller säkerhet hade topikala behandlingar milda biverkningar såsom klåda, rodnad och akne på applikationsstället, medan systemiska behandlingar gav biverkningar såsom huvudvärk, luftvägsinfektioner, trötthet samt förhöjda nivåer av MBD och kreatinfosfat, med mera.

Slutsats: Sammanfattningsvis är JAK-hämmare lovande behandlingar för framtiden vad gäller repigmentering, särskilt vid icke-segmentell vitiligo. När det gäller säkerhet anses topikala JAK-hämmare vara säkrare och är lämpliga för lokaliserad vitiligo, särskilt i ansiktet. Vid generaliserad eller utbredd vitiligo kan systemiska hämmare vara mer lämpliga, men hänsyn måste tas till biverkningarna och inte enbart till behandlingseffekten.