Denna studie syftar till att fördjupa kunskapen om hur yrkesverksamma inom det sociala och brottsförebyggande området arbetar för att förebygga och minska ungdomars involvering i kriminalitet. Studien utgår från en kvalitativ forskningsansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med fem yrkesverksamma som i sitt arbete möter ungdomar i riskzon för kriminalitet eller redan involverade i kriminella miljöer. De intervjuade representerar olika verksamheter, såsom socialtjänst, polis, brottsförebyggande samordning, familjehemverksamhet och fältarbetare. Resultaten visar på att förebyggande arbete med ungdomar i kriminalitet i stor utsträckning bygger på relationsskapande arbete, individuellt anpassade insatser och samverkan mellan olika samhällsaktörer. Yrkesverksamma lyfter särskilt betydelsen av trygga vuxenrelationer, motivationsarbete och struktur i ungdomars vardag. Samverkan mellan exempelvis skola, socialtjänst, polis och andra aktörer framstår som en central förutsättning för att kunna identifiera ungdomar i riskzon och erbjuda stöd i tidigt skede. Samtidigt framkommer flera utmaningar i arbetet, däribland bristande resurser, långa väntetider till stödinsatser samt svårigheter att motivera ungdomar till förändring. Familjens betydelse lyfts också som en central faktor, där både bristande föräldrarnärvaro och stabila familjerelationer beskrivs kunna påverka ungdomars livsbanor. Studien visar att arbetet med att förebygga ungdomskriminalitet är komplext och kräver långsiktiga, samordnade och relationsbaserade insatser. Resultaten belyser även vikten av tidiga insatser och ett helhetsperspektiv där både individuella och strukturella faktorer beaktas i det brottsförebyggande arbetet.