Studiens syfte är att komparativt analysera vilken syn på litteraturläsning och skönlitteratur som framkommer i Lpo94, Lgr11 och Lgr22, kursplanerna i svenska på högstadiet, samt hur förändringarna motiverats på myndighetsnivå inför revideringarna. Ett grundantagande är att läsning av skönlitteratur möjliggör inlevelse och upplevelser som kan leda identitetsutveckling och empatisk förmåga, i enlighet med Louise M. Rosenblatts och Martha Nussbaums teorier. Detta har betydelse för svenskämnets undervisning, där litterär kompetens enligt Örjan Torells definition och samtal om litteratur i överensstämmelse med Gunilla Molloys teorier, är viktiga inslag i såväl den personliga som den demokratiska utvecklingen. Metodologiskt kombineras riktad innehållsanalys med idéanalys, utifrån idealtyperna humanistisk respektive instrumentell syn på litteratur. Textmaterialet utgörs av det officiella rekontextualiseringsfältet varför läroplansteoretiska perspektiv ingår. Studien visar att framför allt reformen Lgr11 inneburit ett markant skifte på ett flertal nivåer, vilket fått stora konsekvenser både för kunskapssynen på en övergripande nivå liksom för synen på skönlitteratur och litteraturläsning. Det framkommer dock att omställningen skett i flera steg, både i samband med Lpo94 och med Lgr22. Dessutom kan konstateras att stora likheter föreligger i hur ansvariga myndigheter presenterar agendan avseende intentioner och motiv till förändringar. Enligt de ansvariga för beredningar och utformning av reformerna är ämnesinnehåll och kunskapssyn intakta, förändringarna sker på begreppsnivå.