Jacob Klitmøller och Dion Sommer tar sin utgångpunkt i den snabbt ökade globaliseringen när de presenterar sin vision om den ”den fremtidsparate skole”, det vill säga en skola som förbereder dagens barn för framtidens utmaningar. Argumenten i artikeln är väl grundade och den framtidsvision som tar form utgör en ”tredje väg”, mellan det som författarna uttrycker som ”den afgrundsdybe splittelse” mellan å ena sidan ”systemteoretikerne” som förespråkar en evidensbaserad mål- och resultatstyrd skola och ”danneleseteoretikerne” som förespråkar ett bredare uppdrag för skolan att främja såväl individens personliga utveckling som utveckling till samhällsmedborgare. Den tredje vägen, som argumenteras för i artikeln, utgår i stället från modern evolutionsforskning som framställer leken som oundgänglig för barns utveckling eftersom den påverkar barns epigenetiska reglering. När denna biologiska grund för en utbildning inriktad mot framtiden väl har stakats ut i artikeln så verkar den framtidsinriktade pedagogiken att ligga förhållandevis nära en bildningsinriktad utbildningstradition, om än från dess olika utgångspunkter i biologi respektive filosofi.

I denna kommentar till artikeln kommer jag att särskilt ta upp tre punkter, i) OECD och organisationens utbildningspolicy, ii) frågan om vad som räknas som kunskap och iii) frågan om demokrati och våra (ständiga) förhoppningar på nästa generation.