Inför det här projektet tog jag beslutet att jobba ensam. Jag ville utforska min roll som designer genom att försöka skapa en artefakt som väcker minnen.

Fick en vision om att sinnesförnimmelser och mänskliga känslor kan vara ett nytt sätt att tänka kring hållbarhet. Om man skapar objekt som når människans sammansatta biologiska känslor, kan objektet kanske bli mer betydelsefull. I nostalgiska känslor finns alltid minst ett av dessa känslor med. Därför valde jag att undersöka människans fem sinnen och känslan av nostalgi. Denna känsla vill jag söka överföra till en artefakt för den vuxna människan. Under projektets gång blev jag intresserad av ett begrepp som heter öppen design. Det handlar om att lämna fria/tomma ytor i objektet och låta användaren ta en större roll i processen och låta var och en avsluta designen på ett personligt sätt. För att kunna identifiera nostalgi tog jag valet att inspireras av naturen, barnasinnet och tiden. Vad dessa tre har gemensamt är upplevelsen av att ske i nuet, att inte kunna förutspås eller vara i ständig rörelse.

Därför går jag också in i begreppet Dromolgi (läran om hastighet) som handlar om teknologins påverkan i samhället och hur detta kan drabba den naturliga tidsrytmen hos individen.

Som studerande produktdesigner valde jag att få fram detta via en sittmöbel med en höjd som påminner om klätterställningar man lekte vid som barn. På så vis kan man uppleva en nostalgisk känsla som associeras till ett minne som lever kvar i sinnesförnimmelserna från barndomen och på så sätt skapa ett mervärde kring sig.