Resultat från DNA-analyser de senaste tio åren har fått stor betydelse för tolkningar av människans utveckling, rörelsemönster och interaktion. Men samtidigt kännetecknas flera studier av svagt underbyggda tolkningar. DNA-analyser visar att något har hänt, men säger inte mycket om hur eller varför. En alltför enkel tolkningsram begränsar förståelsen av människans förhistoria. Denna forskning behöver integreras med humanvetenskapernas kunskap om släktskap, mobilitet och kulturmöten för att nå sin fulla potential.