Storbritanniens styrelseskick beskrivs traditionellt som inriktat på att skapa en kraftfull verkställande makt med få inbyggda kontrollmekanismer. Detta brukar benämnas majoritetsdemokrati eller Westminstermodellen efter det område i London där det brittiska parlamentet ligger. Utmärkande för styret är en monark som statschef med ceremoniella uppgifter, parlamentarism som tillsammans med majoritetsvalsystem och tvåpartisystem skapar starka regeringar och territoriet organiserat som en enhetsstat. Konstitutionen brukar också beskrivas som ”icke-skriven”, eftersom den inte är kodifierad i en samlad lag med särskild ställning. Dessa drag och landets utveckling mot demokrati är ett resultat av en lång historisk process med gradvisa förändringar. Flera av styrelseskickets särdrag är dock under förändring med fler inslag av maktdelning. Det gäller såväl förhållandet mellan den centrala och den subnationella nivån – vars folkvalda församlingar övertid tilldelats ökade befogenheter – som förhållandet mellan institutioner, där regeringen och parlamentets traditionella suveränitet har påverkats. Dessutom har Storbritanniens beslut att lämna Europeiska Unionen ytterligare bidragit till påfrestningar och nya frågeställningar kring maktdelningen mellan olika styrelsenivåer.