Med utgångspunkt i ett par romaner av Birgit Th. Sparre, Margit Söderholm och Trygve Gulbranssen vill jag exemplifiera den motsägelsefullhet som finns i ett flertal av 1930- och 40-talens populära landsbygdsskildringar. Det handlar om romaner som är starkt nostalgiska samtidigt som de förhåller sig till moderniteten och kan innehålla stark kritik mot den tid vi lämnat bakom oss. Å ena sidan kan man i dem se exempel både på vad SvetlanaBoym kallar ”restorative” och ”reflective nostalgia” då längtan tillbaka till ett ”då” är en viktig del av romanerna.Även om de nostalgiska drag som kan betecknas ”restorative” dominerar, finns det även exempel på en annan typav nostalgi, vilket ger dessa romaner en spännande rörighet. Å andra sidan finns här ofta också inslag av en närmast utopisk framtidstro, vilket bland annat Eva Heggestad diskuterat, där framtiden lovar både jämställdhet och jämlikhet. Dessa romaner kan läsas som en mix av både rasistiska och stereotypa element som obekvämt samsas med samhällskritiska och i viss mån även subversiva ingredienser. Genom att jämföra texter av Sparre, Söderholm och Gulbranssen vill jag synliggöra och diskutera dessa intressanta men också problematiska drag.