Forskare inom det konstpedagogiska fältet har länge uppmärksammat hur den konstpedagogiska verksamheten för vuxna ofta bedrivs på ett anekdotiskt och slentrianmässigt sätt och ställt sig kritiska till den historiska framställning av mottagare och pedagog som konstruerar kunskap som något som förmedlas uppifrån och ner; från den som har makt till dem som inte har det. En rad satsningar på pedagogik för personer med kognitionsvariation har bidragit till att bryta med denna tradition. Sedan 2007 har Museum of Modern Art (MoMA) i New York erbjudit konstvisningar för Alzheimerdrabbade personer. De kallade visningsserien Meet me at MoMA. Att projektets visningar syftar till att öka deltagarnas välmående snarare än deras konsthistoriska bildning har inneburit ett självklart större fokus på en dialog mellan konstpedagogen och deltagarna, där deltagarnas egna iakttagelser och slutsatser fått mycket utrymme. Flera konstinstitutioner i Sverige har inspirerats av denna metod, exempelvis i form av Möten med minnen ( http://www.alzheimerfonden.se/motenmedminnen ). Papret syftar till att lyfta fram de några av de diskussioner om den konstpedagogiska positionen som förts inom feministisk- och queerteori genom exempel från den pedagogiska praktiken.