Under 1800-talet förändras det konstmusikaliska musiklivet i Europa från att ha varit knutet till hovmiljöer till att bli ett musikliv med borgerliga förtecken. I Sverige märks denna förändring inte minst i Stockholm, där den kungliga operan blir allt mer samhälleligt förankrad och där ett efterhand mångfacetterat borgerligt musikliv gör att behovet av musiker och musiklärare blir allt större. Möjligheten att försörja sig som musiker ökar, även för alla dem som inte hör till det absoluta toppskiktet. Tidigare forskning har visat att många manliga musiker under 1800-talet försörjde sig som mångsysslare inom musikområdet. Det var vanligt förekommande att samma person kunde arbeta som musiker i olika ensembler, som tonsättare, kyrkomusiker och ha olika läraruppdrag. Huruvida kvinnor också hade denna rätt till egen försörjning har knappast uppmärksammats av forskningen. Här har man istället förmodat att kvinnor hade en begränsad plats i musiklivet och att de i allmänhet fick upphöra med yrkesverksamheten om de gifte sig. Studier av arkivmaterial ger dock anledning att förmoda att kvinnor haft större plats i musiklivet än vad man tidigare trott.

I detta paper diskuteras kvinnors möjlighet att arbeta självständigt inom musiklivet, som musiklärare, sångerskor, instrumentalister samt tonsättare. Enskilda exempel hämtas både från samtida uppburna artister, med sångerskan Jenny Lind som en viktig person, och från de många musiklärare som försörjde sig själva hela livet genom eget yrkesarbete. Typiska exempel är här Josabeth Sjöberg, som hela livet försörjde sig som guvernant och musiklärare, samt Hanna Brooman, med en omfattande lärargärning vid Operans elevskola. Utifrån teorier om genus och klass granskas kvinnornas roll i musiklivets struktur och jämförelser görs med den ovan beskrivna manliga musikerrollen.