Detta paper är en del av ett pågående avhandlingsarbete vars övergripande syfte är att bidra med kunskap om hur elever inom gymnasieskolans frisörutbildning förhandlar identitet och femininet i relation till frisöryrket och dess utbildning. För att bli en frisör förväntas elever i gymnasieskolans frisörutbildning bland annat lära sig olika hantverkstekniker, att bemöta kunder samt att göra diverse företagsekonomiska beräkningar (Skolverket, 2011).  De förväntas också att göra allehanda uppgifter som inte framgår tydligt i läroplanens skrivningar, men ändå utgör centrala arbetsuppgifter i frisöryrket. Ett sådant exempel är att städa, tvätta och diska, det vill säga traditionellt kvinnligt kodade, men många gånger oberättade arbetsuppgifter (Ambjörnsson, 2018). Olika former av städning är också arbetsuppgifter som pekats ut som rutinartade, icke-produktiva och med låg status (Ambjörnsson, 2018). Samtidigt har det historiskt gjorts försök att få kvinnor att uppskatta sådant arbete och det har tillskrivits som ett av kvinnors ansvarsområden (Skeggs, 2000).  Framförallt har städning för kvinnor med arbetarklassbakgrund varit en central del i att göra dem respektabla (Skeggs, 2000), något som är  relevant för studien eftersom en stor andel av eleverna i gymnasieskolans frisörutbildning är tjejer vars föräldrar arbetar med så kallat okvalificerat arbete inom produktion och service (Broady & Börjesson, 2008).

Med detta som bakgrund undersöks hur elever i frisörutbildning identifierar och/eller disidentifierar sig med städning som en av utbildningen utpekad arbetsuppgift. Hur kan, ska och bör elever i frisörutbildning prata om och förhålla sig till städning? Preliminära resultat visar att städning kan framställas som såväl en meningsfull syssla där städandet är ett sätt att göra sig själv, salongen, liksom frisöryrket respektabelt, men också en syssla som möter motstånd. Att på olika sätt förhandla bort städning framstår då som ett verktyg att använda för att disidentifiera sig med frisöryrket och frisörutbildningens normativa femininitetsideal.

I studien inspireras jag av poststrukturalistisk teoribildning där kön skapas genom performativa praktiker (Butler, 2007), samt av Beverly Skeggs (2000) arbete om hur tjejer med arbetarklassbakgrund skapar kön som skiljer sig från högt värderade femininiteter inom medelklass. Det empiriska materialet baseras på etnografiskt fältarbete vid frisörutbildning i två gymnasieskolor där jag har följt elever och yrkeslärare i deras skolvardag.