I denna studie undersöks hur lärare i naturorienterande och samhällsorienterande ämnen i grundskolans senare år arbetar med läsning och lässtrategier i undervisningen. Det ingår dessutom ett elevperspektiv i studien. Avgränsningen till NO och SO beror främst på att de är texttunga ämnen och därmed kräver läsförståelseförmåga hos eleverna. I studien gjordes kvalitativa intervjuer med behöriga lärare i NO- och SO-ämnena, vilka analyserades genom tematisk analys. Resultatet visar att texter i NO snarare ses som ett hjälpmedel och som något som tar upp lektionstid. Framför allt är tyst läsning utan uppföljning vanligt i NO-undervisningen. En förklaring till detta är att lärare har inställningen att det är kunskaperna och förmågorna som ska bedömas och därmed har det ingen betydelse hur eleverna tillägnar sig innehållet. Läsning av NO-texter ges mindre lektionstid och mindre tid läggs på att arbeta med textinnehållet. I SO-undervisningen får texten en större betydelse på så vis att lärare och elever gemensamt arbetar med textinnehållet som därmed tillåts ta upp större del av lektionstiden. Flera av de intervjuade eleverna säger i undersökningen att syftet med läsningen inte nämns i något av ämnena, förutom när det handlar om att söka svar på frågor. Dessutom anger eleverna att de lär sig mer vid gruppdiskussioner, istället för exempelvis enskild läsning utan någon uppföljning.