Presentation och reflektion

Mitt projekt består av de första 50 sidorna av en historisk deckare som jag skrivit på i drygt ett år. Hela deckaren är inte färdigskriven än men jag kommer att färdigställa den i sommar. Boken ska nämligen bli utgiven på förlaget Stevali Skön (där mina två tidigare romaner givits ut) i november.

Med denna text har jag valt ta mig an en helt ny genre för mig. I dubbel bemärkelse. Delvis är det första gången jag försöker mig på att skriva något i deckarväg, men det är också första gången jag skriver i en historisk sättning – 1898 i Göteborg. Jag spenderade därför stor del av tiden innan jag satte i gång med synopsis och skrivande med att göra research. Både läsa gamla deckare för att se hur de berättades och var upplagda men jag spenderade även mycket tid på bibliotek och bläddrade igenom böcker om Göteborg och titta på bilder för att få en uppfattning om staden såg ut då.

Jag bestämde mig också tidigt att detta skulle bli en deckare som jag själv vill läsa. En karaktärsdriven sådan men lite mindre fokus på själva mordet. Jag vill skriva en mysdeckare men en stor del humor. Något som jag hel enkelt saknar på marknaden i dag.

En av de främsta anledningarna till att jag började på den här kursen var för att jag ville ha respons från andra författare (alltså de övriga kursdeltagarna samt läraren). Faktum är att det var ingen som läst dessa sidor innan jag började på kursen så det har varit oerhört nyttigt och givande med all respons jag har fått. Det jag var främst nyfiken på innan kursen satte i gång var om läsarna skulle uppfatta texten och språket som historiskt, eller var det för modernt? Svaret var i princip densamma från alla, att den kändes tidsenlig med 1800–1900-talet. Jag fick även beröm för min research.

Lättnaden var stor. Allt det där jobbet jag hade lagt ner på att läsa in mig på historian hade med andra ord inte varit bortkastad. Alla positiva ord ledde att jag fick en otrolig lust att skriva mer på berättelsen, som annars hade legat lite på is under vår/sommar 2020. Så under den här kursens gång har jag skrivit mycket mer än det jag har skickat in. Jag har fortsatt skriva från den dagen första responsen trillade in och är nu på sidan 200 ungefär. När kursen började var jag på sidan 100 ungefär Men jag ville inte skicka in dessa nya sidor under kursens gång. I stället finslipade jag och fixade till de första 50 sidorna av berättelsen så att jag kunde få respons på en sammanhängande text. Jag var mer intresserad av att se om texten höll under de första 50 sidorna. Lyckades jag bygga upp en stämning och ett intresse så att man som läsare ville läsa vidare? Ja, det verkade det som. Åtminstone om jag tittar på responsen jag fick.

Men den absolut bästa feedbacken jag fått är självklart alla saker som kan förbättras. Det är denna typ av feedback som jag anser förbättrar en som författare. Det är oerhört svårt att se sina egna misstag. När man både läser och skriver på sin text dag ut och dag ser man till slut inte felen och missarna. Eller snarar så ser man inte hur texten kan förbättras. Det är därför sådan här kurser, med skickliga läsare, är så bra och nyttiga. Det finns ingen som läser ens text bättre än någon som själv skriver.

I min text har jag främst fått kritik på att det behövs mer gestaltning och mer miljöbeskrivningar. Med all rätt också. På samtliga ställen där det påpekats har jag insett att det behöver tillföras mer utförligare beskrivningar. Jag är inte förvånad av dessa kommentarer heller då det ofta dyker upp. Det är nästan alltid så att jag i första hand fokuserar mer på drivet framåt i berättelsen och att få ner hela storyn på pränt. Ibland händer det att jag stannar kvar i en scen lite extra länge och skriver ner lite mer utförligare scener, men oftast vill jag bara snabbt vidare till nästa.

 Först när storyn är klar går jag tillbaka och går igenom texten flera gånger. Då brukar det bli rejält med utfyllnad och omskrivning av scener. Även om jag i ärlighetens namn vill vara försiktig med gestaltande, miljöbeskrivningar och liknelser. Det får inte hindra drivet i berättandet. Något jag tycker mig se lite väl ofta i dagens litteratur. Ta till exempel en deckare på runt 500 sidor (vilket många är). Storyn i dessa kanske är lämpad för 200–300 sidor men sedan har författaren dragit ut på det med onödiga liknelser och miljöbeskrivningar så att storyn helt och hållet tappar fart och framåtdriv. Ingen positiv egenskap i mitt tycke.

Att jag skulle börja skriva på ett annat sätt än vad jag gör nu är för mig helt otänkbart. Jag har funnit att mitt arbetssätt med att först få ner storyn och bygga upp ett driv i berättelsen, som också smittat av sig hos läsaren, är det som fungerar bäst för mig. Sedan går jag tillbaka fyller ut miljöbeskrivningar och scener så att de blir mer beskrivande och måleriska.

Så här har min skrivprocess sett ut ända sedan jag började skriva för 20 år sedan. Skulle jag nu plötsligt ändra på det är jag övertygad om att jag inte skulle få lika stor glädje i att skriva. Lusten och glädjen till att skriva är otroligt viktigt. Det gäller att ha en story som man tror på och som man vill skriva. En berättelse man längtar efter när man inte skriver. Annars kommer man bara dra sig för att sätta sig ner och skriva och då kommer den där romanen eller novellen aldrig bli färdig.