Sápmi, för varje år med dig lär jag mer om mig själv, som svensk, och om Sverige. I 30 år har jag bott i och rapporterat från Sápmi och Norrland. Nu närmar jag mig er som essäist, med glädje och nytta av journalistiken, men med ännu taniga vingar till tung kropp. Att finna och använda ett eget litterärt språk i ett större skrivprojekt var både utmanande och inspirerande, ibland hisnande. Mest av allt var det en lärandeprocess, som fortsätter. Det kreativa och personliga var nåbart. Det konstnärliga flyktigare att nå – eller är det bara svårare att sätta fingret på, jag vet inte. 

Jag är radiojournalist. Här har jag gjort nästan allt: P1, P3, P4, Sameradion; programlett, arbetslett, skildrat och nyhetsskyndat. Att jobba med samiska och svenska samhällsfrågor i Norrland och Sápmi är att känna sig som en outsider i det storsvenska samtalet.

Att leva i norr är som att bada i en tjärn. Vattnet är varmt den översta metern. Det här är sjön. Så reser jag på mig i vattnet så att fötterna inte längre är bredvid, utan under, min kropp. Där nere är vattnet flera grader svalare. En enda människa i en och samma sjö. Men rakt över mitt ben går som en gräns. Över och under den är två olika upplevelser, faktiskt två sanningar. Ändå är det bara ett vatten.

Egentligen går det inte att leva antingen i Norrland eller i Sápmi. Ändå gör vi det. En del går mellan världarna. Nästan alla som gör det är samer. För att de kan, vill och måste. Men få svenskar tycks leva i Sápmi.

I mina essäer närmar jag mig det här ibland osynliga, ibland övertydliga, spänningsfältet, närmar mig, backar och går runt, betraktar från olika håll. Samisk historia och samtid är – svensk historia och samtid. Vad är det som vi svenskar inte kan eller vill se av vår egen historia i norr och dess effekter på nutida förhållningssätt?

Nils-Aslak Valkeapää, samisk jojkare och författare, skrev i Helsing frå Sameland (original på finska 1971: Terveisiä Lapista) om dažžaer (de som inte är samer) att ”de är av ett bättre slag än vi. De är vänliga mot oss och stirrar på oss med nyfikna ögon. Bara vi inte är i vägen för dem. Allra värst är det om vi helt klart är mer intelligenta än de är.” Många samer känner än idag igen sig. Få svenskar gjorde eller gör det. 

Nils-Henrik Sikku, som tvingades till internatskola när han var sju år skriver: ”Min världsbild var att samiska var ett oomstritt majoritetsspråk /…/ jag kunde inte förstå vad det var för experiment vi utsattes för när vi mötte skolans värld”. Vad säger den faktiska, konkreta historien om det svenska arvet och hågkomsten? Vad gör det med oss att vi egentligen inte kan säga att vi inte vet. När vi förstår att vi strävar efter monokultur både före, under och efter vår tid, hur kan det påverka vår förståelse av oss själva och med det ”de andra” svenskarna. 

Och – hur kan och vill jag gestalta det? 

Sikku gör det: ”I skolsalen sjöng vi psalmer /…/ och lärde oss ’allt’ om de mäktiga svenska hjältekungarna som drog i krig och var oövervinnerliga. /…/ Tyvärr har Sápmi aldrig kunnat ståta med kungar och kolonier, så det fanns förmodligen ingen anledning att berätta om något som aldrig existerat.”

I tanken tar jag avstamp hos flera. Hos Edward Said (Orientalism 1978), om bilden av den andre, att ”orientalen är irrationell, fördärvad (fallen), barnslig, ’annorlunda’ och således är europén rationell, dygdig, mogen, ’normal’”. Hos filosofen Susan Neimans teorier om hur USA kan och bör lära av Tyskland för att komma ihåg och ”arbeta av sin historia” (Vergangen­heitsaufar­beitung). För USA:s del handlar det om slaveriet, som saknas i amerikanska museer. Hos konstvetaren, norrmannen Mathias Danbolt som skiljer mellan kolonialism och kolonialitet, där det förra avser erövring och det senare en hållning, som var en förutsättning förr – men också är en del av oss ännu. I Norden.

Hur kan jag berätta om den svenskt fläckvisa blindheten utan att sätta mig på högra hästar, utan att skriva mer om samer än om svenskar och utan att fortsätta på vår inslagna väg av socialantropologisk nyfikenhet? Jag prövar att både walk the walk och talk the talk, alltså både undvika att se som en som socialantropolog – och inte skriva som en.

Jag har också läst mycket essäistik: Olivia Laing, Anne Applebaum, Stefan Jonsson, Nina Burton, Amitav Ghosh, George Orwell, Annie Dillard och Zadie Smith. De är olika nära journalistiken, även om ingen av dem mig veterligen är nyhetsjournalist, som jag. Det essäistiska trevandet övergår för mig ibland i ett famlande mellan format och genrer, från nyhetens faktaruta till reportage, via debatterande text till den luftigare och lättare essän. Jag ser det själv mer och mer. Det är en stor arbetsseger och tack vare den här kursen. 

”Tiden går inte, den kommer” är ett samiskt ordspråk som kan vara med och bära både en essäist och en svensk i Sápmi. Jag tycker att jag har mycket och viktigt att berätta. Eget! Det torde räcka och bli över till när nyhetslampan släckts. Jag är van att jobba kort, mallat och snabbt. Det står i sig som en motsättning till en mer sökande genre. Att skriva essäer öppnar för ett associativt strävande efter det långa. Att gestalta och bygga bärande scener har varit utmanande. Jagets närvaro har jag lärt mig leva med – och tycka om. Det är en resa som fortsätter. Som samer också säger: Jođi lea buoret go oru. Bättre att vara på resa än att sitta fast/sitta still. Det är som ett svar på ”Borta bra, men hemma bäst”.