Inspirationen till det här projektet har kommit ur sjömansberättelser. Bra sjömansberättelser kommer till över tid. De byggs på och broderas ut av att återberättas och det är på det viset de lever vidare. Under mina år på sjön har jag hört otaliga berättelser, lagt dem på hög – och självklart byggt på och broderat ut dem själv – och undrat om jag någonsin kommer att få användning för dem. I det här projektet har jag fått det.
Leah, den unga fiskaren som berättelsen handlar om, försöker under några veckors tid hantera det trauma hon var med om när hennes fars fiskebåt förliste ett år tidigare. Hon försöker minnas vad som hände och vilken roll hon spelade i det. Slutligen måste hon också lära sig att hantera sorgen. Hennes värld har förändrats och hon måste hitta sin plats under de nya förutsättningarna och förstå var hon hör hemma i den väl sammanhållna gemenskapen i det lilla fiskesamhället där hon bor. Synen på havet har förändrats och nu känner hon rädsla inför det, vilket är svårt för någon som lever av det, har vuxit upp intill det och tillbringat den största delen av sitt liv på det. Leah lever i det gränsland som sorgen utgör och där blandas sanningen med förvrängningen av den, minnen blandas med nutid, andras berättelser med hennes egna. Hon gör en resa inom sig själv och måste möta svårigheter, precis som man måste för att kunna utvecklas och gå vidare.