Berättelser från föräldrar till barn som placeras visar att det är föräldrar som kämpar med sin sårbarhet, att exponeras för samhällets dömande blickar och att omdefiniera relationen till sina egna barn. Institutionsvård behöver ses som ett stöd till de här familjerna och inte som en ersättning för familjer som misslyckats. Viktigast av allt är att bibehålla och stärka banden mellan placerade unga och deras utökade nätverk för att fler kan finnas kvar och stödja familjen även efter avslutad placering.