Uppsatsens utgångspunkt är fonografinspelningar av två fiollåtar spelade av Johannes Andersson från Pellinge i Finland. Låtarna spelades in av folkmusikforskaren Otto Andersson år 1909. Redan två år tidigare hade han upptecknat bland annat just dessa två låtar vid ett besök på Pellinge. Syftet med uppsatsen är att jämföra transkriptioner jag gjort utifrån inspelningarna med uppteckningarna och diskutera de skillnader som finns.

För att sätta inspelningarna i sitt historiska sammanhang redogörs för bakgrunden till uppteckningsarbetet i stort och användningen av fonografen. Insamlingen av folkmusik i början av 1900-talet skedde främst med papper och penna, men inte minst Otto Andersson kom att bli en stor förespråkare för ny teknik i form av fonografen. Fonografens roll som aktör i detta sammanhang analyseras med hjälp av verktyg från aktörsnätverksteorin, med bland andra Bruno Latour som upphovsman. Några nyckelbegrepp är meningserbjudande, nätverk och aktör eller aktant.

Vidare redovisas tidigare forskning där uppteckningar och framföranden jämförts på olika sätt. Denna forskning ger bakgrund till analysen av uppteckningarna och transkriptionerna. Dessutom diskuteras den datoteknik som använts för att transkribera och analysera vaxrulleinspelningarna – som med dagens mått mätt håller en ganska låg ljudkvalitet. Uppsatsen är i första hand en studie i metodutveckling.

Ett resultat av studien är framför allt insikten att trots de avancerade möjligheterna till ljudanalys med dagens datorer är det ett mödosamt arbete att transkribera låtar utifrån ljudsvaga och brusiga vaxrulleinspelningar. Det är också svårt att avgöra med vilken noggrannhet detaljer i framförandena ska transkriberas. Men studien pekar också på att det verkligen finns intressant information att utvinna.