Inom svensk idrott finns idag över 600 000 ledare – en tredjedel kvinnliga och två

tredjedelar manliga (RF 2005). En mycket stor del av dessa ledare återfinns inom barnochungdomsidrotten.

Man räknar med att det i våra idrottsföreningar finns ungefär en

halv miljon ideellt arbetande ledare som oavlönade satsar tid och kraft på att antingen

direkt eller indirekt leda och fostra barn och ungdomar (Peterson 2003). Vi har i det

projekt (Gerrevall, Carlsson & Nilsson 2006) som artikeln bygger på intresserat oss

för två huvudfrågor: Den första huvudfrågan rör hur man utvecklas som ledare genom

informellt lärande. Den andra huvudfrågan gäller vilket värde erfarenheterna av

idrottsledarskapet har för den enskilde aktivitetsledaren. Det är den senare av dessa två

frågeställningar som behandlas i föreliggande artikel