Omkring 33 miljoner människor lever med HIV-infektion runt om i världen. Sedan HIVviruset upptäcktes 1981 har 27 miljoner människor dött i AIDS. År 2009 ägde 2,6 miljoner nyinfektioner rum. HIV-viruset orsakar därmed en av de mest hotfulla sjukdomar som mänskligheten i dagsläget har att göra med. HIV står för humant immunbristvirus och orsakar nedbrytning av kroppens immunförsvar. I infektionens slutskede utvecklas AIDS (acquired immunodeficiency syndrome). Immunförsvaret är då i så dåligt skick att kroppen inte kan försvara sig mot de patogen som ett fullvärdigt immunförsvar hanterar utan större problem. Det finns ännu inget bot mot HIV-infektion men 1996 infördes en kombinationsterapi med antiretrovirala läkemedel som kallas Highly Active Antiretroviral Therapy (HAART). För första gången fick man därmed varaktiga resultat med en behandling och virusnivåerna sjönk till odetekterbara nivåer. Syftet med den här uppsatsen var att i en litteraturstudie beskriva HAART-behandlingen vid HIV-infektion: de antiretrovirala läkemedel som kan ingå, läkemedelsrekommendationer samt de effekter och problem som behandlingen medför. Det finns 4 olika läkemedelsklasser med undergrupper för HIV-behandling: RT-hämmare (NRTI/NtRTI, NNRTI), proteashämmare (PI), inträdeshämmare (CCR5-hämmare, fusionshämmare) samt integrashämmare. En HAART behandling utgörs alltid av en kombination av minst tre antiretrovirala läkemedel. Normalt ingår två NRTI tillsammans med en NNRTI eller en PI. Övriga klasser är relativt nya och utgör därför sällan förstahandsval. HAART-behandling medför stora problem i form av resistensutveckling, läkemedelsinteraktioner, allvarliga biverkningar och en dyr behandlingskostnad. Tillgången till HAART är fortfarande dålig och miljontals människor med behandlingsbehov står utan behandling. En global läkemedelstillgång och begränsad smittspridning förblir därför i det närmaste en utopi.