Som konsthistoriker har vi under decennier arbetat med forskning och undervisning kring vår nordiska/svenska konsthistoria utifrån ett nationellt perspektiv, där materialets gränser i viss mån ter sig som en självklarhet. Då vi talar om kyrkobyggnader, kyrkorum, är det en del av vår kultur, som vi betraktar som mer eller mindre känd av mottagaren. I takt med den ökande internationaliseringen blir detta allt mindre självklart; vi skulle vilja problematisera de kyrkliga byggnadernas roll inom den konsthistoria vi undervisar i på kurser för internationella studenter ... Det vi skulle vilja lyfta fram är vår egen dolda kultur, är något vi alltför lätt förbiser. Vi har särskilt tänkt på hur givet man kan ta den kristna kontexten som konstvetare när man möter internationella studenter, vars bakgrund kan innebära att de helt saknar förkunskaper om europeiska förhållanden till en ganska initierad kunskap om t ex politiska system. 

Man ställs till svars inte som konsthistoriker utan som kulturellt kristen – och ofta är det frågor som man inte tänkt på. Hur har kollegor vid andra institutioner och andra kurser tacklat motsvarande problem?