Föreliggande studie syftar till att definiera språklärares behov av kompetensutveckling, med utgångspunkt i gymnasielärares och skolledares uppfattningar. En central avsikt är även att undersöka huruvida utformningen av fortbildningsinsatser tillgodoser uttalade behov. Studiens kvalitativa forskningsansats inbegriper semi-strukturerade intervjuer av tre skolledare och tre språklärare på gymnasiet. Undersökningsresultatet indikerar att skolledarna främst ser ett behov av didaktisk kompetensutveckling bland språklärarna, samt i viss mån även ett behov av aktualiserade ämneskunskaper. Lärarna själva framhåller behov av såväl fördjupade ämneskunskaper som didaktisk och pedagogisk utveckling. Emellertid styrs kompetensutvecklingens utformning inte enbart av lärares behov. I detta avseende framgår att övriga behov vanligen tillgodoses genom kollektiva utbildningsinsatser, medan individuell fortbildning i högre grad inriktas mot lärares enskilda önskemål. Resultatet tyder på att lärarna har goda möjligheter att påverka sin individuella kompetensutveckling och därmed tillvarata egna intressen. De tycks dock inte alltid utnyttja detta. I min analys, som är förankrad i professionsteori, talar flera argument för att betydande delar av undersökningens resultat har en negativ inverkan på lärarnas professionalitet.