Enligt läroplanerna för gymnasieskolan och för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet ska skolan ”aktivt motverka” diskriminering och kränkande behandling på grund av bl.a. ”kön, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning” (SKOLFS 2011:144 s. 5 och SKOLFS 2010:37 s. 7). Normkritisk pedagogik har de senaste åren vuxit fram som ett sätt att arbeta med normer för exempelvis kön, sexualitet, funktionsförmåga och etnicitet i olika undervisningssammanhang (Bromseth & Darj 2010). Till skillnad mot toleranspedagogik, som innebär att öka toleransen för ”den andre”, fokuserar normkritisk pedagogik på själva normen. Det är då normen och dess konsekvenser, både för den som bryter mot normen och den som följer den, som fokuseras och problematiseras, snarare än det som avviker.

Språkbruk är en grundläggande arena både för upprätthållande och ifrågasättande av normer (t.ex. Kitzinger 2005). I detta föredrag diskuteras möjligheter och utmaningar för normkritisk pedagogik i språkklassrummet, bland annat utifrån arbete med normkritiska övningar i lärarutbildningen i svenska språket. Övningarna hämtades från Forum för levande historia & RFSL Ungdom (2011), och rör vilka privilegier som kommer av att följa någon viss norm, som heteronormen (”alla är heterosexuella”) eller cis-normen (”alla har ett biologiskt kön, ett juridiskt kön och en könsidentitet som stämmer överens”). Genomförandet av övningarna var inte oproblematiskt, vare sig för lärare eller studenter, och här diskuteras möjligheter och utmaningar för hur man praktiskt kan arbeta med normkritisk pedagogik i språklärarutbildningen, och i förlängningen i språkklassrummet på högstadium och gymnasium.