En beskrivning av och ett försök att förstå hur mitt eget litteraturintresse plötsligt uppstod under tonåren och i hur hög grad en lärd och krävande lektor i svenska bidrog till att både väcka vår läslust och under gymnasieåren vidmakthålla några av mina vänners och mitt eget intresse för skönlitteratur och framför allt för äldre svensk diktning. Hans pedagogik var kärv och fordrande, inte det minsta insmickrande eller lirkande, men i kraft av sitt fordringsfulla engagemang och sina stora kunskaper var han lika medryckande som respektingivande. Jag tror visserligen inte att lektor Harry Clarhed bedrev någon i våra dagar alltigenom rekommendabel litteraturpedagogik, men på 1960-talet var vi ganska många som tyckte om att lyssna på honom och gärna ansträngde sig extra på hans lektioner och skrivningar.