Evidensbaserad praktik (EBP) är en modell för problemlösning. Modellen bygger på kontinuerlig kunskapsanvändning och självutvärdering, med fokus på resultat för patient eller brukare. En viktig förutsättning för modellens sjösättande är samverkansstrukturer mellan forskning, utbildning, politik och praktik. I modellens idé ligger att överbrygga olika rationaliteter. I uppsatsen betraktas den pågående EBP-etableringen som ett iscensatt paradigmskifte, med potential att medföra en ny professionskultur. Det konstateras att EBP har vunnit mark inom en rad professionsområden så som medicin, klinisk psykologi, omvårdnad, utbildning och socialt arbete. Konkreta uttryck för EBP-rörelsens framväxt är uppbyggnad av evidensorienterade nätverk, struktursatsningar och modellförsök för evidensbaserade praktiker liksom riktade satsningar på kunskapsproduktion om patient- och klienteffekter. Genom detta förefaller vissa konsoliderande processer ha satts i rörelse. Samtidigt har etableringen skett i olika tempo och i olika utsträckning inom olika fält, men också inom olika länder. När det gäller det sociala arbetets fält framgår vid en internationell utblick att struktursatsningar har pågått parallellt i de nordiska länderna. Det finns också gjorda erfarenheter av implementeringsförsök bl.a. i Storbritannien och USA. På liknande sätt som inom andra fält har det rått, och råder fortsatt, kontrovers kring evidenskulturens status, potential och relevans. Uppsatsen uppehåller sig särskilt vid det faktum att det över tid har uppstått olika tolkningar av innebörden i EBP. Genom olika översättningar av modellen har det uppstått glapp. Med detta argumenteras för att ju vidare innehåll och lösare förpackning EBP har getts, desto mindre har de inbyggda kraven på, och förutsättningarna för, en i grunden förändrad professionskultur blivit. Betydelsen av detta diskuteras särskilt i relation till huruvida EBP, genom sin programteori, kan medföra det paradigmskifte som modellen har designats till att åstadkomma av sina nyckelarkitekter.