Syftet med uppsatsen är att utifrån ett tvärgående och sektoröverskridande perspektiv diskutera förhållandet mellan konceptet evidensbaserad praktik (EBP) å ena sidan och begreppet evidens å andra sidan. Med utgångspunkt i litteraturen reser jag frågan om vilka de logiska och praktiska implikationerna blir av olika definitioner och grundförståelser. Mot bakgrund av att EBP, utifrån identifierbara idéelement och med en explicit logik, ursprungligen har designats som en ”motor” för en ”god praktik”, argumenterar jag för att det finns mer eller mindre rimliga tolkningar av konceptet. Jag menar också att det också går att göra en bedömning av mer eller mindre rimliga tolkningar när det gäller konceptets relation till evidensbegreppet (och även av innebörden av detta). I uppsatsen uppehåller jag mig särskilt vid frågan om utvärderingens och utvärderandets roll i förhållande till EBP, och till produktion och användning av evidens. Jag menar att processen av evidensproduktion och evidensanvändning både kan karaktäriseras som bottom-up och som top-down, enligt EBP-logiken. Jag argumenterar också för att den regelmässiga och spontana uppföljningen blir en viktig mekanism för att tillförsäkra ändamålsenlig produktion och användning av evidens, och för att etablera en evidensbaserad praktik – per definition. Den kritiska praktikern och den lyhörde forskaren blir viktiga nycklar för detta.