In this article I discuss a narrative device, the narrative syllepsis, which has not received much attention in literary theory until now. The narrative syllepsis was first defined by French literary theorist Gérard Genette as a narrative device where different temporalities merge. The concept has however not been used att a larger scale after Genette, something I find surprising taking into consideration the frequency of the phenomenon. In the article I use exemples from both literature and film in order to show the applicability of the concept, at the same time as I discuss it at a theoretical level.

I denna artikel tar jag upp ett berättargrepp, den narrativa syllepsen, som inte fått någon större uppmärksamhet i litteraturteorin hittills. Den narrativa syllepsen definierades först av den franske litteraturteoretikern Gérard Genette år 1972 som ett berättargrepp där olika temporaliteter smälter samman. Begreppet har dock inte använts i någon större utsträckning därefter, vilket jag anser vara förvånansvärt med tanke på att företeelsen är vanligt förekommande. I artikeln tar jag upp exempel från både litteratur och film för att visa begreppets tillämpbarhet, samtidigt som jag för ett teoretiskt resonemang.