Bidraget behandlar ungdomsmusikrörelsen i Tyskland under 1920- och 30-talen, och hur denna förhöll sig till begreppet kris. Krisen är av utommusikalisk karaktär; det rör sig om ”ungdomens, kulturens, världsåskådningens och samhällets kris”, inte primärt om musiken i sig. Med idéer hämtade från 1800-talet, som folktanken, lades grunden till musikaliska reformer som gav avtryck i musik- och sångundervisningen i såväl Tyskland som Norden långt in på 1900-talets andra hälft. Ungdomsmusikrörelsen påverkade denmusik- och sångpolitiska utvecklingen under 1920-talet, och kännetecknas framför allt av gemenskapstanken, en ledare- och följareprincip samt ett uppmärksammande av naturen. Genom att sammanföra sången med människans bildningsuppgift ansågs mekaniseringen kunna övervinnas, genom att gemenskap förklarades till en ”struktureringsprincip”.