Jag står vid en blå glasvägg och ser genom den. Träd. Gator. Människor. En buss stannar vid en busshållplats. Den närmaste fasaden är randad nertill i vita och svarta fält, upptill är den gul, formad i vågor. Det är Philharmonie, den stora konserthallen i Berlin. Jag går längs den blå väggen och ser mer av gatan, mer av träden, mer av människor som går förbi. Den sida jag själv befinner mig på, och som jag vänder ryggen till, skymtar hela tiden inne i det som befinner sig på andra sidan väggen. Blir det jag ser verkligare då, overkligare? Bakom de träd jag ser reser sig en annan, väldigare, blågrå krona. Ett ljusblått moln svävar intill som inte fortsätter på himlen där den blå väggen tar slut.